Frysta magiska ögonblick

NÖJE

Bill Withers ”Live at Carnegie hall”.

Jag tror det är den. Jag tror det är den bästa liveplatta jag någonsin hört.

Vet inte riktigt varför men plötsligt sitter vi och diskuterar just det ämnet: liveplattor.

Själv har jag alltid varit kluven till hela idén med sådana. I första hand för att jag inte förstår poängen med att försöka fånga en upplevelse som inte går att fånga.

Konserter kan bara avnjutas på plats. I inspelat skick känns de per definition stympade, stumma, tömda på liv och nerv.

Men ändå.

Vid sidan av alla poänglösa och ointressanta liveplattor världen utsatts för, i vad som nästan verkar vara ett parallellt universum, finns det en handfull utgåvor som på något vis lyckats frysa svunna ögonblicks tidlösa magi. Hur vet jag inte – men ibland får man för sig att det skett av rena misstag.

Det främsta undantaget är alltså soulsångaren Bill Withers inspelningar från Carnegie hall i New York 1973. Rymden i de tagningarna. Den smekande, rakt igenom organiska värmen. Det fuktiga, sensuella svänget. Sinnligheten. Själen?åh, det känns verkligen som att man sitter där i en bänkrad, bland vad jag föreställer mig är stans coolaste Blaxplotation-katter, och hör Withers sjunga huden av odödliga ”Lean on me” och ”Ain’t no sunshine”. Jag hävdar bestämt att liveplattor inte kan fungera så. ”Live at Carnegie hall” gör det i alla fall.

James Browns ”Live at The Apollo vol. 2” är nästan lika bra. Särskilt då Reduxe-upplagan som kom i förfjol. Den 20 minuter långa versionen av ”It’s a man’s, man’s world” kan mycket väl vara det största stycke musik som någonsin kaptiverats på skiva. Hör varifrån Bruce Springsteen stulit allt.

Bob Marleys raka ”Live” från London 1975, Rolling Stones ”Get yer ya-ya’s out”, Van Morrisons ”It’s too late to stop now”, Lou Reeds ”Rock ’n’ roll animal” och Bob Dylans ”Rolling thunder revue”, som gjordes 1975 men släpptes först förra året, ska också nämnas. Sen kommer jag inte på så många fler.

Deep Purples ”Made in Japan” är onekligen klassisk, men om jag inte missminner mig rymmer den en hel skivsida med bara trumsolo. Det går inte för sig. Bruce Springsteen? Det finns bootlegs som visar varför han kallas världens liveartist, men den officiella live-boxen är ett ynkligt substitut.

Och nu kan ni börja formulera era mail?

Per Bjurman