Rätt man på rätt plats

NÖJE

Bruce Springsteen sjunger med The Clash.

Ja, ni såg förhoppningsvis den sensationella nyheten i veckan.

När The Clash 10 mars väljs in i Rock ’n’ roll Hall of Fame är det Springsteen som tar avlidne Joe Strummers plats intill Mick Jones, Paul Simenon och Topper Headon.

Jag beklagar innerligt att det överhuvudtaget behöver ske. Men av de alternativ som nu står till buds känns det här väldigt?bra.

Springsteen är stort Clash-fan och på en av de tribute-sidor som satts upp på nätet – www.strummernews.com/celebrities – bedyrar han bandets inverkan på hans egen musik.

Respekten är, och var, ömsesidig.

Det var trots allt Joe Strummer som sa:

– Den som inte gillar Bruce Springsteen gillar inte rock ’n’ roll över huvud taget.

Det citatet kan man alltid dra från höften när förment hippa punksnobbar luftar sina fördomar om amerikanen. De inser inte heller då att det kan vara nåt mer än svennig raggarromantik och ”Born in The USA” med honom, men en och annan ser i alla fall lite förbryllad ut.

Det finns å andra sidan lika många traditionella Springsteen-beundrare som behöver bli påminda om Clashs storhet.

Vi minns alla Ulf Lundells sura uppstötning om det löjliga i att folk under 50 hyllar minnet av en sångare som givetvis inte kan vara ens hälften så stor som de fantastiska 60-talshjältarna. Han ändrar sig säkert inte för att Springsteen tar micken i ”London calling”, ”Spanish bombs” och ”(White man) in Hammersmith Palais”. Men han blir förhoppningsvis ännu grinigare.

10 mars.

På CBGB’s i New York.

Bruce Springsteen & The Clash.

Man skulle inte ha något emot att vara där.

Mauro Scocco låter som Plura på nya singeln, ”Han måste undra”.

Det är inte mer än rätt.

Plura började ju låta som Mauro när de blev polare.

David och Victoria Beckham är på besök hos Ali G.

Ali G frågar:

– Vill ni att er son blir en stor fotbollsspelare som sin far, eller en stor sångare som – Mariah Carey?

Klassiskt.

”Lesser matters” med Radio Dept.

, som lo fi-Håkan recenserar här intill, är ytterligare ett bevis på att svensk pop just nu upplever en guldålder.