Kent tidernas största svenska rockband

NÖJE

32 500 biljetter sålda på 3 timmar.

Som Al Pacino skulle ha sagt:

O-ha!

Efter den knocken råder det inga tvivel om att Kent är det största rockband som funnits i Sverige.

Jag är fullt medveten om att Abba och Roxette existerat.

Men jag sa rockband.

Abba och Roxette var och är utpräglade popband.

Frågan är dock om ens de internationella jättarna varit så här heta på hemmaplan.

Roxette skulle nog kunna sälja ut Stadion.

Ja, Per Gessle har redan gjort det - med Gyllene Tider.

Men inte på tre sketna timmar.

Det är Springsteen-klass på den klockningen.

Jämför man med den typ av namn Kent egentligen ska jämföras med - exempelvis Ebba Grön, Imperiet, Ulf Lundell och Håkan Hellström - är de så mega att orden knappast räcker till.

Särskilt om man kompletterar bilden med sju Grammisar på ett år.

Och fyra nomineringar i en och samma Rockbjörnsklass.

Nu har jag i och för sig aldrig sett popularitet som något man nödvändigtvis måste fästa så stor vikt vid.

Det finns i allmänhet viktigare parametrar om man vill mäta storhet.

Men inför Kents oerhörda framgångar känner jag mig nästan ... rörd.

I grund och botten är ju det här fortfarande ett tämligen udda band.

Ett band med svärta, själ och integritet.

Ett band som aldrig någonsin kompromissar med sin själ.

Ett band som alltid vägrat spela med, alltid vägrat anpassa sig, alltid vägrat ställa upp på allt tjafs och allt trams och alla fåntratterier alla tror att den som vill nå framgång måste ställa upp på.

Därför är 32 500 sålda biljetter på tre timmar en stor jävla seger.

Jag säger det igen:

O-ha!

Hör oroväckande mycket om Led Zeppelins inflytande över White Stripes nya platta.

Desto mer angeläget känns det att hypa The Kills "Keep on your mean side".

Där får vi vårt lystmäte av riktigt rå, grisig, bloddoftande Cramps-blues.

Åke Strömmer, min dyre vän på Borganäsvägen, mejlar och berättar att Färjestads seger i Leksand i lördags var värsta justitiemordet sen Dreyfusaffären.

Förvånar mig inte. Dansbandsfånarna från Karlstad ska det ju alltid gullas med.

Men i dag ser vi till att de sätter det där blaskiga kaffet i halsen!

Stor applåd för hockey-discjockeyn på Coop Arena i Luleå. Herregud, en sån kille med fantasi och egen smak. "Life is life"-mannen i Löfbergs Lila skulle få en chock.

Samma slags applåd också till SVT-sporten, som sammanfattar de svenska framgångarna i skid-VM till tonerna av Marit Bergmans triumfatoriska "This is the year".

Det är klass.

Orsaker till extas

Per Bjurman