Erkänn - ni njuter av kupperna

NÖJE

De starkaste låtarna är framvaskade. De hetaste artisterna står på startlinjen.

De 13 000 ivrigaste schlagerfansen kommer att fylla Globens läktare.

Det här kan bli den bästa Melodifestivalen genom alla tider.

Upplägget var förvisso detsamma redan förra året.

Också då sattes finalfältet ihop efter en fyra veckor lång, utmattande urgallring.

Också då blev det just därför en olidligt spännande omröstning.

Och också då kokade ett fullsatt Globen.

Men det finns två anledningar till att 2003 års version blir ännu vassare.

Låtarna är bättre.

I princip kan man säga att det är tio lika heta vinnarkandidater som tävlar, och vi som ska försöka tippa utgången har en rakt igenom omöjlig uppgift framför oss.

Dessutom: tittarna känner nu igen konceptet och vet vad som väntar på lördag kväll.

De ansvariga på SVT har i fyra veckor tisslat och tasslat om de verkligen ska kunna spränga fyramiljonersvallen.

Not to worry, säger jag.

Det här blir vansinnigt mycket mer rafflande än alla "Robinson"-finaler tillsammans.

Ingen, inte ens de mest blaserade och ointresserade, kan låta bli att knäppa på tv:n vid åttasnåret på lördag kväll.

Den enda allvarligare invändning man kan ha mot den nya ambitionen att vaska fram ett så starkt startfält som möjligt är att utrymmet för kalkoner begränsas ganska drastiskt.

De där bottenlöst urusla sångerna vi skadeglatt lagda schlagerfans älskar att flabba läpparna av oss åt försvinner liksom på vägen i en process av det här slaget.

Ja, i år har det överhuvudtaget varit ont om dem.

2002 året hade vi i alla fall Rolf Carlsson och den obetalbare Molle att håna.

Men i år?

Ja, det skulle vara pianotarzan då.

Robert Wells.

Sången han och Sofia Källgren framförde i Luleå - ja, självfallet har jag förträngt titeln - kan vara det minst schlageraktiga jag någonsin hört.

Man skulle kunna nämna Roger Pontares programledarinsats i Sundsvall också.

Men så elaka vill vi inte vara i den här bilagan.

Roligare är att minnas allt det bra vi fått vara med om under den fyra veckor långa turnén från Jönköping till Sundsvall via Göteborg och Luleå.

Allt det som sprungit ur SVT:s kritiserade men enligt mig mycket vällovliga ambition att göra bred och bra lördagsunderhållning av det här programmet:

Lena Philipssons och Charlotte Nilssons version av "Flickorna i Småland", Carolas flygtur i Scandinavium, Allram & Tjets intervju med Lill-Babs, delen av Jonas Gardells schlagerskola där vi fick återse programledarna från Eurovision-finalen i Tallinn, Mark Levengoods pikanta små gay-skämt och reprisen med saknade Kenta i "Söndagsöppet"-specialen.

Ni ska inte heller försöka påstå att ni inte njutit av alla kupper, chocker, attacker och skandaler.

Vad vore fyra veckor Melodifestival utan sådant?

Musiken?

Mycket av den är det däremot högst troligt att de flesta hunnit glömma. Så är det ju.

Många av de nummer som spelas upp försvinner efter sin enda kväll i rampljuset ut i tomheten för att aldrig mer höras av.

Oftast är det också bäst så, för alla parter.

Men låtarna som gått till final, som nu på lördag ska göra upp om en biljett till Riga i Globen, dem minns vi.

Dem gillade vi.

De var bra.

De håller.

Så vem vinner?

Jag vet inte.

Jag vet inte.

Jag vet inte!

Men om ni ändå tvingar mig att tippa säger jag att Fame till sist står som segrare.

Deras "Give me your love" råkar inte bara vara en av de mest klassiska schlagerduetter jag hört det senaste decenniet.

Den vann också delfinalen med avgjort hårdast konkurrens - och avgjort högst tittarsiffror.

Något säger mig dessutom att det är en typ av låt som faller den expertjury på läppen som nu ska blanda sig i leken.

Men det kan förstås bli Pernilla & Jan också. Och Alcazar. Och Sanna Nielsen. Och Barbados. Och Bubbles. Och Sarek. Och Östen Med Resten. Och Afro-Dite. Och Jill Johnson...

Per Bjurman