Stockholmare – för bekväma för festival

NÖJE

EMA-Telstar tänker alltså starta en rockfestival i Stockholm igen.

Berömvärt.

Men utsiktslöst.

Den här stan är för bekväm för rockfestivaler.

”Stockholm Calling” ska den nya endagarsfesten heta.

Premiären äger rum vid Sjöhistoriska museet 31 maj i år.

På scen står bland andra Placebo, Billy Corgans nya band Zwan, Christian Kjellvander och Thomas Rusiak.

Dessutom gör Cardigans sommarens enda Sverige-spelning.

Det låter ju trevligt.

Jag kan tänka mig betydligt sämre sätt att möta sommaren än att sitta vid en vacker vik på Djurgården och höra Nina Persson sjunga den diaboliskt vackra ”Communication”.

Men har jag förstått arrangören EMA rätt hoppas man på sikt kunna utveckla ”Stockholm calling” till en regelrätt rockfestival à la Hultsfred.

Glöm det.

En avspänd picknick-kväll vid Sjöhistoriska med Cardigans på scenen är en sak.

Stora flerdagarsfestivaler med tiotusentals besökare något helt annat.

Och Stockholm har vid talrika tillfällen visat att Stockholm inte klarar av att husera den sortens evenemang.

Ett skäl är bristen på lämpliga festivalområden.

Vi har Gärdet, vi har Skeppsholmen och vi har en satans massa parker.

Men de ligger alla för nära bebyggelse och kan inte användas till något som måste vara tyst runt midnatt och måste det det kan det som pågår inte kallas rockfestival.

Folkparken i Hultsfred ligger också centralt – så centralt som nu nånting kan ligga i Hultsfred – men där är engagemanget så stort i festivalen att invånarna en helg om året kan tänka sig att stå ut med lite väsen.

Men försök få befolkningen runt Gärdet att offra så mycket som en sekunds sömn för att några lortiga rockers ska kunna stå ute på fältet och digga Meshuggah.

Mission impossible.

Samma engagemang är en förutsättning för att Rockparty, arrangören i Hultsfred, varje år ska kunna samla den månghövdade personalstyrka festivalen kräver.

Idrottsföreningar och vanliga privatpersoner ställer upp och jobbar ideellt med allt från renhållning till transporter – enkom för att man är stolt över festen som satt den egna orten på kartan.

Men vilka stockholmare jobbar några dygn utan pröjs för att hjälpa EMA-Telstar?

Inga jag känner.

Därmed riskerar kostnaderna att bli så höga att man tvingas ta ut helt orimliga biljettpriser.

Fast allra mest är det stockholmarna själva, den tänkta publiken, som mer eller mindre omöjliggör tanken på en rockfestival i huvudstaden.

De är för kräsna. För bortskämda. För bekväma. Varför gå ut och skrynkla ner byxorna när man kan sitta på Sturehof och lyssna på bra musik i lugn och ro, resonerar på tok för många.

Men så är det inte bara i Stockholm.

Så är det i alla storstäder.

Följaktligen arrangeras det inte heller i London, Paris eller New York några rockfestivaler.

Såna får man i alla länder ta sig till landsorten för att besöka.

Jag hoppas förstås att jag har fel, för jag älskar Stockholm och vill inget hellre än att tillbringa så mycket tid som möjligt här.

Men förmodligen får EMA även fortsättningsvis inrikta sig på mindre spektakulära endagarsfester vid Sjöhistoriska.

Efter elva år har jag, som synes, flyttat.

Bakåt.

Från måndag till söndag.

Fortsättningsvis syns vi alltid här.

Coolt, va?