London slår New York på en punkt - skivaffärerna

NÖJE

LONDON

Åker till London och letar efter nya förälskelser.

Det går bra.

Här följer en rapport.

Skivaffären Rough Trade i Notting Hill.
Foto: PETER VAN DEN BERG
Skivaffären Rough Trade i Notting Hill.

Jag är ingen anglofil.

Har aldrig varit.

Kan aldrig bli.

Jag besökte Amerika ett tiotal gånger innan jag första gången kom till London och utgick i alla jämförelser från det jag lärt mig älska på andra sidan Atlanten.

Det gick inget vidare.

Naturen, ljuset (!?!), klimatet, arkitekturen, språket, folks sätt att klä sig, den allmänna attityden, musiken, typsnittet på vägskyltarna... allt det som somliga jag känner blir hypnotiserade av i England tyckte jag var sämre och tristare än i det land andra jag känner kallar det nya.

För att inte tala om maten.

Så där känner jag fortfarande.

Men ändå.

Att promenera nerför Portobello Road i det infernaliska lördagsmyllret när vårsolen steker från en knallblå himmel och man kommer fram till viadukten under Westway, som man sett i alla Clash-filmer, och reggaetakterna liksom hänger i luften och dofterna från Sausage & Mash sipprar ut över marknadsstånden... det är inte så dumt.

Inte så dumt alls faktiskt.

Skivfynd 1: Hidden Camera - "Ban marriage".

Hela det färska albumet är lysande, men allra mest förälskad blir jag i den här singeln. Snäll, egensinnig gaypop regerar.

I ett avgörande avseende måste jag ändå erkänna att London kör över New York med ångvält.

Skivaffärerna är otroligt mycket bättre här.

Att till exempel jämföra uppskrivna Other Music på nedre Manhattan med Rough Trade i Notting Hill är som att låta Iraks informationsminister tävla i sanningsenlighet med gammelsmurfen.

Skivfynd 2: The Faint - "Danse macabre".

Hade ingen aning om att jag skulle kunna gilla new romantic-drama i hård, taggig danskostym från fjolåret. Men det kunde jag.

Misstänker att en 35-åring egentligen inte får tycka att tröjorna i Bathing Ape-butiken på Upper James Street är skittuffa. Jag är rädd att jag gör det ändå.

Skivfynd 3: The Warlocks - "Phoenix".

Tveklöst den coolaste amerikanska rockplatta jag hört sedan Black Rebel Motorcycle Clubs genombrott.

Hör Caesar"s Palace "Jerk it out" i åtminstone tre Soho-butiker och just där och då låter det som en brottarhit världen bara väntar på att få upptäcka.

Skivfynd 4: Hot Hot Heat - "Make up the breakdown".

Lever inte riktigt upp till NME-hypen, men för att vara funk-punk är det ju väldigt bra och det svenska skivbolaget får se till att ge ut den här nu.

I resten av världen kallas det service.

I England har ingen som tjänar mindre än 700 miljoner pund i veckan någonsin åtnjutit sådan.

Och det faktum att man efter mörkrets inbrott inte kan få tag i en taxi i denna världsmetropol tycker jag är en fråga för säkerhetsrådet.

Skivfynd 5: Zombina & The Skeletones - "Taste the blood of..."

Ett aningen tunnare Cramps från Transsylvanien. Eller nåt. Synnerligen charmigt.

Sausage & Mash, där de bara serverar olika sorters korvar och olika sorters mos, är en helig graal i den här familjen.

Skivfynd 6: Manitoba - "Up in flames"

Det finns egentligen bara en Manitoba och han heter Handsome Dick i förnamn. Men ett Mercury Rev upphottat med dansbeat från rymden kan få finnas det också.

Punkfunk. Discopunk.

Och danska Junior Seniors "Move your feet".

Det är London våren 2003.

Franke

Chris Martin

Orsaker till extas