Popaganda - festivalen där de hetaste spelar i år

NÖJE

Glöm Hultsfred.

Glöm Arvika.

Glöm Stockholm Calling.

Det är på lilla Stockholmsfestivalen Popaganda man får se dom man ska se sommaren 2003.

För bara några veckor sedan skrev jag, apropå just Stockholm Calling, att det är lönlöst att arrangera rockfestivaler i den blaserade, bekväma huvudstaden.

Men Popaganda, som arrangeras på universitetsområdet sista helgen i maj, finns det faktiskt anledning att tro på.

Bland annat för att det egentligen inte är någon rockfestival.

Det är en egensinnig liten musik- och kulturfest utan inträde, utan grisig campingplats och utan stora, internationella jättar på scenerna.

I stället satsar arrangörerna på nya, intressanta namn de tycker att en stor publik borde få.

Det räckte i fjol för att locka 23 000 personer till universitetet.

Den siffran borde, om det fanns logik i världen, fördubblas i år.

För den här gången har konnässörerna bakom Popaganda lyckats sätta samman ett startfält som sammanfattar den samtida svenska popscenen - och den råkar ju vara rekordartat vital.

Her Majesty, Moneybrother, Franke, The Embassy, Marit Bergman, The Concretes, Fireside, Florence Valentin, Shout Out Louds, Whyte Seeds, Bad Cash Quartet och The Crystal Committee ska alla spela.

Det är ju just de akterna vi febrat om det senaste halvåret (ja, Marit, Fireside och Bad Cash kanske vi febrat om ännu längre, men det får ni ta).

Det är ju just de akterna som plötsligt laddat svensk pop med en energi och en hunger den inte haft sedan det fanns något som hette indiepop.

De är just de akterna som är så bra, så roliga, så coola och spännande.

På rak arm kommer jag bara på tre namn jag verkligen saknar:

The Knife, Radio Dept. och De Stijl.

Ja, kanske Mando Diao också.

Men de har hunnit bli så etablerade att de kanske är överkvalificerade i ett dylikt sammanhang.

För övrigt hinner Eric Birath och Niklas Jonsson - befälhavarna - garanterat bygga ut laguppställningen ytterligare.

Så Popaganda kan mycket väl bli den mest omistliga popfestivalen i Sverige på ett decennium.

Macy Gray har jag förstått att man inte får tycka om.

Men hur svårt hippare r"n"b-kännare än rynkar på näsan rymmer hennes album alltid en bunt våldsamt svängiga old school-bomber och på nya "The trouble with being myself" är de fler än någonsin.

Det har skrivits många böcker om Memphis fantastiska musikhistoria.

Åtskilliga är bra - men de flesta också knastertorrt teoretiska.

Andria Lisle och Mike Evans har emellertid både kunskaper och ett lätt, ivrigt anslag och därför rekommenderas deras färska "Waking up in Memphis" varmt.

Ett av Popstockholms mest klassiska vattenhål, lilla baren på Folkhemmet, har stängt.

Överåriga indiepoppare sörjer svårt.

Men vi föll med flaggan i topp.

Själv vaknade jag dagen efter med discokulan och en bit av den röda tapeten bredvid mig.

Då har man haft kul.

Läser att Iraks informationsminister gått och hängt sig.

Där missade skivbolagen ett klassiskt promotionassistent-ämne.

Per Bjurman