Även riktiga apskaft är värda beundran

1 av 2
Ulf Lundell.
NÖJE

Mando Diao sparkar keyboardisten Daniel Haglund, enligt uppgift för att han blivit pappa - och mejlen svämmar över av förnumstigheter om att det inte längre går att gilla de unga skitstövlarna.

Men glöm det.

Även generalsvin kan faktiskt vara briljanta.

Det skulle bli den sista sommaren med Ulf Lundells klassiska kompband, det han haft bakom sig i tio år nu. Men så klassiskt blir nu inte detta kompband.

En av de verkliga grundbultarna i sättningen, trummisen "Norpan" Eriksson, har hoppat av. Han väljer i stället att turnera med Lars Winnerbäck i sommar.

"Norpan" ersätts av Andreas Dahlbäck som tidigare setts bakom bland andra E-Type (!)

Dubreggae-legenden Lee "Scratch" Perry är mannen Meltdown-festivalen i London kretsar kring i år.

Tillställningen, som består av tolv konserter mellan den 8 och 30 juni, är både en hyllning och ett tillfälle för artisten att uppträda i olika konstellationer.

Bland Perrys gäster finns Public Enemy, Macy Gray, Tortoise, Asian Dub Foundation, Sun Ra Arkestra, Tricky och David Holmes.

Jag vet inte mer om den här historien än det jag läst och reserverar mig för att det kan finnas fler, för oss utomstående obekanta, orsaker bakom beslutet att sparka Daniel Haglund.

Men man kan väl lugnt säga att det vi fått återgett i tidningarna inte låtit särskilt snyggt.

Haglund blev pappa, tog ledigt - och efter någon månad fick han, telefonledes, veta att han inte ingick i bandet längre.

I måndagens Aftonbladet kommenterade alltid lika drastiske sångaren Gustaf Norén det inträffade.

- Om det är någon vi trampat på tårna, så förlåt. Men vi är inte i första hand medmänniskor. Vi är ett popband.

Cynikern i mig kan förstås inte låta bli att tycka att det är ett ganska klassiskt uttalande.

Men den vuxne man som jag bor i - den förste som mejlar om vilken Lundell-låt som just travesterades får ett omnämnande nästa vecka - ruskar förstås på huvudet.

Man gör inte så.

Det är elakt.

Det är egoistiskt.

Det är, när man tänker på det, rent svinaktigt.

Och om människor som berörts direkt - Daniel Haglunds närstående till exempel - börjar hata Mando Diao har jag full förståelse.

Men nota bene:

Min syn på bandets musik påverkas inte alls.

Hur människor är privat har strängt taget ingenting med upplevelsen av deras konst - om jag får använda ett sånt begrepp - att göra.

En annan åsikt och en annan hållning ter sig i mina ögon direkt omöjlig.

Det skulle knappt finns några andra än Lasse Berghagen kvar att gilla.

Se dig omkring. Bob Dylan verkar vara ett praktarsle. Men han är störst ändå. Keith Richards och Mick Jagger har alldeles uppenbart behandlat människor i omgivningen oerhört illa. "Exile on mainstreet" är likafullt ett mästerverk". Jag kan reta mig oerhört på vad Ulf Lundell säger i intervjuer, artiklar och böcker. De stora sångerna berör mig inte mindre för det. James Brown, Lou Reed, Jerry Lee Lewis, George Jones, Michael Jackson, Liam Gallagher, Nikki Sixx, Phil Spector, Ike Turner " av allt att döma avskyvärda psykopater allihop. Men fantastiska att lyssna på i alla fall.

Man kan förstås dra saken till sin spets och fråga om jag skulle gilla, låt säga Sonic Youth, om det visade sig att Thurston Moore var homofob och rasist.

I princip ja - så länge de, i mina ögon, avskyvärda åsikterna inte kommer till uttryck i musiken.

Herregud, jag gillar ju till och med Staffan Hellstrand.

Och han håller för fan på Öster!

Så Mando Diao må bestå av apskaft.

Det är fortfarande ett lysande litet rock"n"roll-band.

Audio Bullys-releasen har nu flyttats så många gånger att skivan ska förlora sin glans.

Ibland finns det inget mer korkat än skivbolag.

Det kryllar av små och oerhört spännande band överallt just nu.

Som Hot Hot Heat, som Hidden Cameras, som Warlocks, som The Rapture, som Radio 4, som The Postal Service.

Men på svenska rockfestivaler får vi alla fall bara se Linkin Park.

Varför?

Per Bjurman