Får vi höra Detroit-medleyt är det helt Lindas förtjänst

NÖJE

Det är Linda Hjertén, ung nöjesreporter på denna tidning, vi ska tacka.

När hon träffade Springsteen i Stockholm i höstas frågade hon varför han aldrig spelar Detroit-medleyt nuförtiden.

Han skrattade förbluffat just då.

Sen insåg han vilken lysande idé det var...

Ni får tycka att jag överskattar vår betydelse i den här frågan om ni så önskar.

Jag är ändå övertygad om att Lindas fråga bidragit till att denna högexplosiva fyrstegsraket gjort sensationell comeback i Springsteens live-repertoar.

Och lite av äran tar jag helt fräckt åt mig av själv, till och med.

För när unga fröken Hjertén i höstas skulle gå på den korta pressträff Springsteen ordnade i samband med soundcheck på Globen i oktober kom hon bort till min plats och undrade vad tusan hon skulle fråga.

Jag var strängt upptagen med mitt fax till Miami Steve så jag ryckte stressat på axlarna och sa att hon väl kunde fråga om varför vi aldrig får höra Detroit-medleyt.

Okej, sa Linda.

Sen gick hon, till min oförställda häpnad, in på soundchecket och ställde just den frågan.

Som jag förstått saken blev Springsteen fullständigt perplex och började gapskratta.

Den frågan hade han inte väntat sig, allra minst från en ung tjej.

Detroit-medleyt består av de fyra klassiska rock `n" roll-bomberna "Devil with a blue dress on" ( Shorty Long!), "Good Golly Miss Molly" ( Little Richard!),"C.C Rider" ( Elvis!) och "Jenny take a ride" ( Little Richard igen!) och sattes ursprungligen samman av Mitch Ryder - besinningslös vit soulman från Detroit - och hans fenomenala kompband The Detroit Wheelers.

Den unge Springsteen förstod förstås att The E Street Band skulle klyva atomer till den fyrklövern och såg under sjuttiotalet till att väva in den bland extranumren, som en extra hink bensin mitt i eldstormen.

Officiellt finns den såvitt jag vet bara utgiven på antikärnskraftssamlingen "No nukes", men i bootlegskivornas underbara värld kan man hitta hur mycket Detroit-medley som helst.

På den rakt igenom klassiska Winterland-trippeln finns till exempel en version som förvandlar vilken parkett som helst till sågspån.

Live verkade det dock som att vi aldrig skulle få höra den mer.

Men så klev Linda Hjertén in i handlingen...

Bara någon månad efter Globen-spelningen hade hennes idé tagit skruv och Detroit-medleyt ploppade plötsligt upp i låtlistan igen.

Lagom till denna sommar verkar det ha fått en permanent plats precis efter "Born to run". Jag fick äntligen höra det vid utomhuspremiären i Rotterdam i tisdags och det var en dröm.

Man kunde ju tro att det åldrande E Street Band skulle sacka lite i kurvorna, men det är just den här sortens låtar det gamla barbandet vuxit upp med och i just de fyra sångerna svänger de fortfarande så det svartnar för ögonen.

Nu väntar vi bara på att Linda Hjertén tar sig in på ännu ett soundcheck och frågar varför han aldrig spelar Jackie Wilsons "(Your love keeps lifting me) Higher and higher" längre.

Hann inte mer än fråga varför inga av de verkligt intressanta pop- och rocknamnen spelar på de svenska festivalerna i sommar.

Sen släppte Accelerator sitt program och där fanns de nästan allihop:

The Warlocks, The Rapture, The Kills, The Kings of Leon, James Yorkston, Mogwai och Damien Rice.

Och så klämde Hultsfred till med Audio Bullys också.

En får tacka.

Brage-Långshyttan 14-2.

I cupen.

Bara så alla vet.

Orsaker till extas

NME

Rolling Stone

Per Bjurman