Per Gessle har nog aldrig varit så här bra

NÖJE

Har precis tjuvlyssnat på the sound of sommaren 2003.

Det är en krispig, luftig och mjuk liten popsingel kallad ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång.”

Jag vet inte om Per Gessle nånsin varit bättre.

För första gången på 18 år har ju Hallands egen Brian Wilson, som vi kunde rapportera häromveckan, spelat in ett soloalbum på svenska.

Det ska heta ”Mazarin” och ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång” är första singeln från denna förmodade braksuccé.

Och ? ja, jisses:

Det är en sommarhit om jag nånsin hört en.

Tänk er en solbränd variant av vispopen från den svårt underskattade solodebuten 1982, klädd i modern linnekostym och därtill dopad med spänstförhöjande kemikalier (såna existerar kanske inte, men ändå).

Det låter sockrig powerpop och John Holm på en gång, jusom.

Och genom hela härligheten löper en av de finaste melodislingor Gessle någonsin skrivit.

Den, melodislingan, har samma effekt som en piggelin efter tre timmar på E4 en kvalmig eftermiddag mitt under industrisemestern.

Så, alla andra, jag är ledsen.

Det är den evige – och numer extremt slimmade – popnörden från Harplinge som skrivit soundtracket till den kommande sommaren.

De bästa popkulturella böckerna översätts nästan aldrig till svenska. Så det är väldigt kul att se att Prisma nu ger ut en samling krönikor skrivna av brittiske författaren och journalisten Tony Parsons - på svenska.

Den heter ”I huvudet på Tony Parsons”. För urvalet står Jan ”Grållefar” Gradvall, hängivet Parsons-fan – och jag ber att få tacka honom för att han plockat med så många av de magnifika porträtten av olika storstäder i världen.

Det är för övrigt väldigt snyggt och klassiskt och på alla sätt berömvärt med parenteser i låttitlar.

Gessle har koll på sin popestetik.

Fattar inte att The Pretenders kan ha blivit så oerhört trista.

Vilka är egentligen Gessles allra bästa låtar genom tiderna?

Personligen skulle jag säga ”Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly”, ”Flickorna på TV2”, ”Kärleken är inte blind (men ganska närsynt)”, ”Timmar av iver”, ”Flickan i en Cole Porter-sång”, ”Teaser Japanese”, ”Dangerous” och ”Småstad”.

Ja, och så ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”.

Jag är som vanligt sist med allting och att komma dragande med LCD Soundsystem nu ter sig säkert ohyggligt förlegat i ögonen på mer trendkänsliga själar.

Men, alltså, den här låten ”Losing my edge” måste vara något av det bästa som över huvud taget spelats in de sista tio åren.

Som B-sida har Gessle lagt en underlig instrumental kallad ”Nu är det ju juli igen, ju”.

Riktigt vad det ska betyda vet jag inte, men försök säga den titelen fort femton gånger i rad den som kan.

Och apropå instrumentalmusik erkänner jag härmed att jag fattar väldigt lite av hyllade Four Tet. Popmusik utan sång ska man inte lyssna på.

Det finns inga uppgifter om att Gessle tänker framföra det nya solomaterialet live, men jag hoppas att det smids planer.

Skulle kunna bli väldigt, väldigt kul.

De två första säsongerna av ”Uppdrag mord” finns nu på dvd.

Vad mer skulle man kunna begära av tillvaron?

Orsaker till extas

White Stripes

Fame Factory 5

Veckans citat

Per Bjurman