Det är omöjligt att tippa finalen

NÖJE

RIGA

Jag tror på Tyskland.

Ser Ryssland som utmanare.

Håller på Turkiet.

Och fruktar Ukraina.

Ja, nu sitter jag här med mitt årliga mission impossible.

De senaste årens resultat har ju visat att det är fullständigt omöjligt att tippa Eurovision-finalen.

Tv-tittarna, som sedan fem år tillbaka utgör telefonröstande jury, är utrustade med en smak lika oförutsägbar som harens gång i skogen.

Bara tredje klassens underligheter vinner. Ingen tippar dem i förhand, ingen minns dem efteråt.

Men mot bättre vetande tänker jag utgå från att det är ett normalt år i år - ett år då resultatet i någon mån bottnar i vedertagna uppfattningar om hur schlager ska låta.

Det blir nu inte mycket lättare att gissa för det.

Startfältet ser starkt ut. Där finns gott om potentiella smash hits som rimligen konkurrerar om samma tittare.

Jag står dock fast vid den vinnare jag fastnade för redan första gången jag hörde de 26 bidragen spelas upp.

Tyskland.

Första intrycket betyder nästan allting i den här tävlingen och ingen annan låt är tillnärmelsevis lika direkt och omedelbar som "Let"s get happy".

Man börjar ju, som den fåne man är, lalla med redan efter två sekunder.

Det stora hotet kommer från Tatu.

Jag har tidigare hävdat att ingen som sjunger så dåligt har en chans i Schlager-EM, men efter att ha följt den häpnadsväckande cirkusen i Riga under veckan kan jag konstatera att det också är uppenbart att ingen kan vara föremål för en så våldsamt intensiv hype utan att utgöra ett allvarligt hot.

Superdivornas stjärnstatus lär ge utslag.

Två stora personliga favoriter är Spanien och Turkiet och jag hoppas verkligen att bägge är med och slåss i toppen - inte minst som både Barcelona och Istanbul är städer jag gladeligen reser till om ett år.

Men det finns en liten risk att de är för... ja, svåra.

Bra outsiders hittar jag också i bidragen från Holland, Slovenien, Norge (förutsatt att Hasselgård får ordning på sången) och, förstås, Sverige.

Sen finns det outsiders som inte är så bra också.

Irland till exempel. Man kan aldrig räkna bort de såskopparna och de sista dagarna har Mickey Harte seglat oroväckande högt upp på bettinglistorna.

Den belgiska etno-muzaken oroar också.

Men mest skräck känner jag inför Ukrainas debut i tävlingen.

Olexandrs hiskeliga hopkok av pompösa Queen-stämningar och hurtigt dansbandstjosan är just den typ av stollighet européerna funnit oemotståndlig på senare år.

Varning är utfärdad.

Fame?

Ja, svenskar slår ju alltid bäst ur underläge.

Så kom igen, Jessica och Magnus.

Sjung skjortan av dem.

Visa att det var fel att, i svallvågorna efter kritiken om chauvinism i Tallinn förra året, tona ner de svenska chanserna.

Visst, man kan ha förståelse för att letter efter den eländiga ockupationen inte älskar ryssar.

Men att som genrepspubliken i går kväll bua ut den ensamt repande Lena Katina - en sjuttonårig tjej - är väl ändå magstarkt.

Ledsen att behöva rapportera att fredagskvällens största jubel förärades - Polen!

Vilken fruktansvärd rysare...

Per Bjurman