Det är skandal att Lundell inte hyllas

NÖJE

- Bob hund ska förstås spela in "Sextisju, sextisju", säger Nyllet och ser nöjd ut.

Jens Peterson fyller 50.

Då diskuterar vi givetvis vem som borde göra vad på en Ulf Lundell-tribute.

Bjurman

Vet inte riktigt hur diskussionen börjar, men vi befinner oss som sagt hemma hos den store Jens Peterson och då börjar man liksom prata Lundell per automatik.

Nånstans mellan välkomstdrinken och backningen på Majsans sensationella aubergine-gratäng slår jag hur som helst fast att det är skandal att Lundell ännu inte förärats en hyllningsskiva, erbjuder mig vidare att vara exekutiv producent för en framtida utgåva och börjar be om förslag på artister och låtar.

Då börjar en lustiger dans på Kungsholmen.

Namn som Lars Winnerbäck och Tomas Andersson Wij röstas ner lika snabbt som de kastas fram.

De må kunna sin Lundell som Ayatolla Khomeini kunde sin Koranen, men det är inga suddiga fotostatkopior vi vill ge ut.

Vårt äventyrliga projekt går tvärtom ut på att mannen tolkas av de storheter som inte begriper att de egentligen gillar Lundell.

Som Bob hund.

Det divideras ett tag om att någon mer obskyr sjuttiotalspastej borde passa dem, men ingen känns självklar. Inte ens "Mitt i nattens djungel ställd".

Det är då Nyllet, efter en karaktäristisk attack mot en trilskande lådvinsbehållare, tittar upp och knäcker oss alla med sin "Sextisju, sextisju".

Ja, är det någon som kan svara på fråga om huruvida man ska ta det lugnt med godis och dalamössa eller möjligen stoppa stålar i pastorns bössa är det förstås ett galet Bob hund.

Från soffan i vardagsrummet ropar Lundblad att "Rom i regnet" måste vara vikt för Håkan Hellström och det är så klockrent att alla bara nickar.

Ännu mer klockrent känns det när legendariske Pet Sounds-Stefan kliar sig i sitt vackra skägg och säger att han vill höra Mauro Scocco sjunga "Rialto".

Den idén är faktiskt så bra att jag ryser när jag nu sitter här och skriver.

Samme Pet Sounds-Stefan kommer upp med namnet Kent när någon undrar vem som skulle kunna tänkas spela in "Öppna landskap".

- De kan göra den i samma anda som de gjorde "Sverige" på senaste plattan, menar han.

En begåvad tanke. Men jag ser hellre något som liknar den vidunderliga "Kärlekens tunga" Jocke Berg och Peter Svensson bidrog med på Plura-hyllningen häromåret. Något mer svärtat. "Aldrig så ensam" kanske.

Själv har jag svårt att släppa ämnet och kommer dagen efter på att jag vill höra Concretes i en förtätad "Jag saknar dej", Weeping Willows i en våldsamt melodramatisk "Bartender", Di Leva i en kosmisk "Evangeline" , Moneybrother i en helig "Snart kommer änglarna att landa", Hellacopters i en stenhård "Distraherad" (så att upphovsmannen får höra hur rock ska låta...), Titiyo och Lisa Nilsson tillsammans i en soulmättad "Håll mej...åh, ingenting", Thåström i "Aldrig nånsin din clown", Eldkvarn i "Jag går på promenaden" (ja, de måste ju göra den, cover eller inte), Cardigans i "Älskad igen", Robyn i "Bente" och - givetvis - Busty i vad som helst.

Den här skivan måste göras.

Och ni kan börja mejla nu...

Per Bjurman