Det är morfars förtjänst att jag blivit den jag är

NÖJE

KARLSTAD

Enda sättet för en ung man att komma bort från Manchesters slum är att bli bra på fotboll eller musik, läser jag i John Harris "The last party" under en tågresa genom Bergslagen.

För hundra år sedan var det precis likadant i det Grängesberg jag ser genom tågfönstret.

Och det är just därför ni får dras med mig.

"What can a poor boy do, except to sing for a rock "n" roll band", sjöng redan Mick Jagger.

Det där har sedan blivit ett slags maxim.

En del av myten.

Rock "n" roll är unga, fattiga arbetarklass-slynglars biljett till en bättre tillvaro.

Det är därför, tycker vi oss veta, de bästa banden alltid kommer från platser som Manchester, Liverpool, South Bronx, Freehold, Memphis, Rågsved och Borlänge.

Där är man helt enkelt tvungen att bli briljant.

Men det där är inget nytt.

Musik, och andra sorters kulturyttringar, har alltid fungerat som en hävstång för de mindre bemedlade.

Jag kan inte låta bli att tänka på det när jag ser det övergivna gruvtornet bortanför slagghögarna i Grängesberg.

Där jobbade min morfars far för över hundra år sedan.

Och man behöver inte vara överhopad med högskolepoäng för att räkna ut att det inte var särskilt roligt att jobba i gruva på 1800-talet.

Morfars far, Karl Strömberg, avskydde mörkret och farorna och det tunga arbetet och bestämde sig tidigt för att hans egna barn aldrig skulle behöva leva på samma sätt.

Därför tvingade han dem att bli musiker.

Duktiga musiker.

Morfar är borta sedan länge men har vittnat om hur han fick stå hemma och öva på cellon medan kompisarna i Blötberget strax utanför Grängesberg var ute och sparkade boll (vilket påminner, slår det mig plötsligt, om hur det var när hans dotter åtskilliga decennier senare drillade sin yngste son i trumpet-tutande, men det tar vi en annan gång).

Det hände att morfar grät såna gånger.

Men pappa Karls stränghet gav resultat. Sönerna slapp se berget inifrån.

Morfar Georg blev med tiden en local cello-hero och bildade såsmåningom orkesterföreningen i Borlänge, i dag i händerna på en kassör som råkar heta Siv Bjurman.

Hans bror Eskil blev å sin sida firad violinist och turnerade i många år land och rike runt som ena halvan av duon Zandinos.

Där inleddes den här släktens lilla klassresa och det är min fasta övertygelse att jag haft ett ett helt annat sorts liv om inte Karl Strömberg drivit sina söner så hårt.

Så det är honom ni ska skylla på...

Även i dag borde det finnas ynglingar i Grängesberg som övar, om inte på cello så på elgitarr, för att slippa undan livet här.

Jag kommer alltid att tänka på Ulf Lundells "Xavante" när jag passerar dessa trakter.

Grängesberg känns verkligen som fonden sånger som "Halvvägs till havet", "Hård vinter" och inte minst "Gruva" utspelas framför.

Det vilar en nästan monumental ödslighet över hela scenen.

De där svarta slagghögarna. Det ensamma tornet där uppe vid den nu nerlagda gruvan. Den övergivna folkparken. Den torftiga pizzerian. De få individerna som, lite böjda och lugglitna, hastar genom blåsten utanför Konsum... jag blir alldeles tung i bröstkorgen när jag ser det.

Men i en av bostadslängorna borta vid landsvägen mot Ställdalen sitter en ung man och drömmer om hur han kliver ut i strålkastarskenet på Madison Square Garden.

Varje kväll kopplar han i elgitarren och börjar spela.

Orsaker till extas

Per Bjurman