Morrissey frälser mig och alla hårda latinos

NÖJE

LOS ANGELES

Man behöver inte vara ens en hundradel så fanatisk som de stenhårda latinos som tillber sin nordengelske Gud på The Wiltern i Los Angeles.

2004 frälser Morrissey även oss som bara gillar pop i största allmänhet.

Hultsfred, here we come.

El Mozzo - dyrkas på The Wiltern i LA.
Foto: BJÖRN LINDAHL
El Mozzo - dyrkas på The Wiltern i LA.

Man har ju hört att Moz utövar en högst osannolik dragningskraft på västra USA:s unga latinamerikaner.

Det är ändå helt förbluffande att med egna ögon se att det faktiskt förhåller sig just så.

På riktigt.

Redan under eftermiddagen, när jag rekognoscerar mig fram till The Wiltern - som är en vansinnigt vacker teater i hörnet av Wilshire och Western och hade jag bara Art Feins suveräna bok om Los Angeles musikhistoria med mig skulle jag förmodligen kunna dra några balla anekdoter om den - bekräftas den bisarra bilden.

Köerna ringlar sig runt hela kvarteret - sex timmar innan showstart.

Det brukar de göra även när Morrissey spelar på exempelvis KB i Malmö.

Men då är det Martin Söderström som står och febrar.

Här är det ensemblen i "Blood in, blood out", om någon minns den eminenta filmen.

Vatos locos. Hårda jävla chikanos. Gangbangers.

Få borde ha så lite att säga dem som en blek, mager, asocial liten bokmal från Manchesters glåmigaste förorter.

Men av någon outgrundlig älskar de sin El Mozzo med samma hängivenhet som Kaliforniens sol älskar att bränna min näsa.

De sjunger dånande allsång till "The world is full of crashing bores", de sliter sina vita linnen i stycken under "There is a light that never goes out" och i "Everyday is like sunday" är det flera som kastar sig upp på scenen och kysser sin hjälte, vilket ju alltid varit ett osedvanligt coolt sätt att visa sin uppskattning ...

Själv har jag ett så normalt, icke-religiöst förhållande till mannen att jag rent av känner mig lite förlägen över att få vara med om den sista av fem utsålda kvällar på The Wiltern, något som the Pyls, Carlssons, Ejhedens, Franzéns, Söderströms, Hellströms, Frankes och Birros of the world förmodligen skulle se som sina livs absoluta höjdpunkter. Men till och med jag blir frälst den här varma kvällen i Koreatown.

Det är en formidabel show, helt överlägsen de jag jag sett tidigare, i Lisebergshallen och på Fryshuset. Han sjunger fantastiskt. Bandet spelar lysande. Det är elektricitet i låtarna. Laddning. Vid några tillfällen till och med magi. Som i "Shoplifters ...", nämnda "Everyday is like sunday" och märkliga "Don"t make fun of daddy"s voice".

Så du behöver varken vara Magnus Carlson eller vato loco från East L.A för att få en högtid i Hultsfred i juni.

Vi ses vid Hawaii.

Vänstersvängar i Los Angeles-trafik är inget för morsgrisar.

Två kvällar före Morrissey är det Dr John som överraskar på House of Blues i hemstaden New Orleans. Även han har varit en besvikelse de gånger jag sett honom i Europa.

Lite för präktig, lite för trivsam, lite för vuxen.

Men på hemmaplan, med ett stort och mäktigt band i ryggen, svänger the good doctor som han ska. Det är svampigt, rått och funky.

- You"re the rooster, skriker hemmafansen åt honom.

Indeed.

Vad Tarantino gjorde för Travolta i "Pulp fiction", det gör Jack White från White Stripes för countrylegenden Loretta Lynn på magnifika comeback-plattan "Van lear rose".

Säg inget till någon, men när resultatet från Domnarvsvallen rapporteras ekar klassiska Brageramsan "Rullan går på Norra E" från en balkong ovan Sunset Boulevard.

Orsaker till extas

Per Bjurman