The Pixies är briljanta i brandgul skymning

NÖJE

PALM SPRINGS-ISTANBUL

I den mjuka, varma, brandgula skymningen på ett polo-fält i Indio utanför Palm Springs kommer

ännu en bekräftelse på att det blir grymt i Hultsfred

i år.

The Pixies briljerar under Kaliforniens vackraste palmer.

Det är som det alltid borde vara.

Vi står i en nätt liten sluttning vid sidan av stora scenen med pappmuggar iskall Heineken i nävarna.

Solen som stekt oss rödglödgade i 105-gradig värme hela dagen har äntligen gått ner bakom de mäktiga Jacinto Mountains och ljumma vindar sveper in från Mojave-öknen med dofter av blomster, sand och nåt som skulle kunna vara matolja.

Himlen färgas långsamt röd, det rasslar lite lojt i palmerna bakom oss och 50 000 festivalbesökare - varav ingen lerig, ingen besvärad av Mona Sahlin och ingen mentalstört aspackad - verkar må rätt fint.

Så går The Pixies upp på scenen.

Jag vet inte vad jag väntat mig. Det är som det är med återföreningar. De appellerar till det allra sämsta hos oss som lyssnar. Till nostalgin, till sentimentaliteten, till den ruttna del av våra hjärtan som försöker övertyga oss om att allt egentligen var bättre förr. Och man kan tycka att så pass intelligenta män som Frank Black borde hålla sig för god för slikt (ett härligt ord jag härmed ber att få återintroducera!).

Men det inte bara låter bra om det amerikanska åttiotalets kanske mest inflytelserika gitarrband. Själva tilldragelsen känns helt okej också. Naturlig. Självklar.

Det kan förstås vara värmen som gjort mig mosig i pallet, men jag tror snarare det beror på att legenderna från Boston inte gör någon stor affär av sin comeback.

De bara går ut och framför raka, solida och i några fall direkt sprakande versioner av klassiker som "Here comes your man", "Monkey gone to heaven" och "Debaser", som givetvis får oss från Stockholm, Sweden, att le extra mycket.

Så, ännu en gång:

Hultsfred.

Det verkar bli väldigt, väldigt, väldigt roligt där i år.

Trots avsaknaden av palmer.

Väldigt många ville ha den egenhändigt komponerade

cajun-cd jag lottade ut efter de vådliga äventyren i Louisianas träsk häromveckan.

Till vinnare utser jag Henrik Svensson från Karlshamn, som skriver så här magiskt:

"Vet inte om du hört talas om det skämt till stad som kallas Karlshamn. Ingen förstår något här, precis ingen.

I den här staden fattar ingen någonting av Morrissey , Gram Parsons , New York Dolls , Phoenix , Lee Perry , Masters At Work , James Carr , Marvelettes , The Clash , Air eller Beastie Boys .

Ingen fattar att popmusik är exakt lika viktigt som luften vi andas. Ingen fattade när jag tog med "Searching For The Young Soul Rebels" och Johnny Thunders "So Alone" till skolan.

Precis ingen fattar varför jag låtit popmusiken ta över mitt liv, och i stället för att gå ut och supa med några bonnläppar,

sitter hemma och pekar med darrande fingrar på mytomspunna städer som New York, Memphis, Detroit, Texas och nu, New Orleans. Din cd behövs verkligen just nu."

Ser storögt några avsnitt av femte säsongens "Sopranos" och även om den gravt underskattade Steve Buscemis roll-figur får alldeles för stort utrymme på bekostnad av Paulie och Silvio är det fortfarande magnifikt.

Däremot har "Vita huset" blivit så dåligt att gamla fans i en gemensam skrivelse till NBC vädjar om att eländet ska läggas ner.

För övrigt anser jag att alla rockfestivaler alltid ska arrangeras i Palm Springs.

Per Bjurman