Sommaren 2004 har fått en Gyllene refräng

NÖJE

ISTANBUL

Det är gyllene tider på en hotellbalkong vid Bosporens strand.

För känslan när Per Gessles nya popkaramell börjar smälta på tungan är exakt densamma som när alla känslorna kom på en och samma gång.

Jag inser omedelbart att det är sommarens stora brottarhit jag smakar på.

Jag tror jag hann höra en minut av "Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)" förra våren.

Sen fanns det inte minsta tvivel.

Det var alldeles självklart att soloartisten Per Gessles comeback-singel skulle bli signaturmelodin till sommaren 2003.

Och det är precis likadant när förspelet till Gyllene Tiders 25-årsjubileum vecklas ut i hörlurarna på min soldränkta balkong här i främre Orienten.

Jag kapitulerar redan efter introt.

Det är inget att snacka om.

Så här låter sommaren 2004.

Fast egentligen gör han dubbelt så starkt intryck i år. Singeln består nämligen av två A-sidor och både "En sten vid en sjö i en skog" (bara Gessle kommer undan med såna titlar) och "Tuffa tider (för en drömmare)" känns - omedelbart - som tidlösa Gyllene-klassiker.

Allra bäst gillar jag dock den sistnämnda. Ska man sätta in saken i ett historiskt perspektiv kan man säga att den raka, tuffa "En sten..." är den här utgåvans "Juni, juli, augusti" - och "Hårda tider...", med klassiskt halländsk baktakt, suveränt simpel Göran Fritzon-slinga och fantastisk la-na-na-krok, är "Gå och fiska".

Märkligast är att bandet låter exakt som 1981 - och ändå känns helt relevant. På något förunderligt vis lyckas Gessle och hans gamla, numer lätt grånande buddys vårda sin ursprungliga tonårsprofil, samtidigt som de väver in sitt sound och sitt tilltal i en samtida kontext.

Det är helt enkelt så här Gyllene Tider ska låta 25 år senare.

Givet betyg:

Fyra feta ??+?+?+?+

Har varit på rockklubb på Istanbuls bakgator och kan konstatera att såna ser exakt likadana ut var i världen man än kommer.

För första gången på flera decennier har vi en svensk schlagervinnare med ett potentiellt liv i den "verkliga" popvärlden.

Kort sagt: Räkna med att få hör även "Det gör ont" en masse de kommande månaderna.

Det är inte så mycket västerländsk musik så det stör i Istanbul, men vid åtminstone fem tillfällen har jag till min oförställda häpnad hört Dire Straits spelas i butiker och taxibilar.

Vad är dealen med det? Har svenska idrottsmäns träiga musiksmak, som den såg ut för tio år sedan, fått ett särskilt fäste här?

I så fall undrar man om folket här också gillar "en rejäl köttbit", betraktar sig som musikaliska "allätare", avskyr "oärlighet" och tror "på nånting".

Vi måste omedelbart skaffa ett gäng böneutropare i Stockholm. Jag älskar dem.

Först på "Kiss & tell" ligger "Who do you dance for?" Det är den mest magnifika låt Sahara Hotnights gjort. Kom ihåg var du läste det först.

Försöker hitta fler i startfältet i Eurovision-finalen som kan tänkas etablera sig på den reguljära popmarknaden.

Och för all del, den svidande skönheten i Serbiens mäktiga bidrag kommer jag själv att återkomma till.

Men i övrigt kommer artisterna och låtarna ni - eventuellt - såg på tv i går att vara bortglömda före midsommar.

"Det är tuffa tider... för en del... för en drömmare... för en drömmare... tunga, tuffa tider... när man står bredvid... som en drömmare... som en drömmare".

Om tre månader står 50 000 på Ullevi och sjunger de raderna.

Orsaker till extas

Per Bjurman