Den mannen är inte som andra

NÖJE

BORLÄNGE

Jag trodde att mannen med skrattet hade lugnat ner sig.

Men den här helgen har det varit precis som förr.

Han såg att Paul Kelly hade en ledig dag på sin Sverige-turné, ringde några samtal och plötsligt var den briljante australiensaren i Borlänge.

Mannen med skrattet heter egentligen Ingemar Magnusson och har genom åren gjort sig känd som den här traktens mest passionerade musikälskare.

Trots att det egentligen aldrig burit sig, trots att han fått pantsätta både sig själv och sina ägodelar har han drivit utsökt skivbutik, givit ut plattor på lilla bolaget Rock Hard och helt på egen hand tagit hit amerikanska artister och band han älskar.

Särskilda favoritbandet The Brandos var under 90-talets början mer i Borlänge än hemma i New York och blev tack vare Magnussons hängivna kampanjer stora celebriteter i stan.

Han driver fortfarande Folk & Rock med sådan entusiasm att man inte kan kliva in utan att bli kvar i timmar för det finns ju en sån oändlig mängd skivor det måstes tipsas om, han ger fortfarande ut amerikanen Steve Almaas med jämna mellanrum och - jo, han skrattar fortfarande som ingen annan i hela världen.

Däremot trodde jag att tiden för vådliga live-äventyr var över.

Det blev väl djupa hål i den magnussonska plånboken efter de sista resorna och även en eldsjäl har väl rätt att bli äldre.

Men plötsligt en kväll ringer det hemma hos mamma och en ivrig person ropar.

- Ja, tjena, tjena, det är Ingemarmagnusson (i ett ord, märk väl). Är Bjurman hemma?

Även mamma heter Bjurman, men det är inget som bekommer Mannen med skrattet. För honom är jag en gång för alla bara "Bjurman" och på annat sätt kan jag inte benämnas.

Nu ska jag upplysas om att Paul Kelly, en australiensisk hjälte som i alla fall under åttiotalet gjorde några riktigt svinbra rockplattor, på några timmars varsel blivit klar för en spelning på gamla nattklubben Saga i Borlänge.

- Har du råd med nåt sånt, frågar jag oroligt.

- Vasa? Nja, nja " men, fan, Paul Kelly i Borlänge, det är väl häftigt?

Jag vet inte hur det gick, spelningen började efter den här krönikans deadline.

Men jag vet att Borlänge kommun borde belöna Ingemar Magnusson med något slags kulturpris.

Som The Brandos en gång sjöng i en Kinks-cover de tillägnade sin svenske välgörare:

He"s not like everbody else.

På förekommen anledning vill jag meddela att popsidan ni brukar hitta här på söndagarna inte alls lagts ner.

Den har bara lite semester.

Åskan går över Tunaslätten, Gustaf Norén ropar i desperation på bilstereon och jag tänker att jag är glad över att det inte är jag som ska välja singlar på Mando Diao-albumet "Hurricane bar".

Jag vet inte hur mycket jag får säga om det, det kommer först i mitten av den här månaden, men det innehåller en handfull snuskigt starka sånger.

Lägg till exempel titeln "If I leave you" på minnet.

Det bästa med att vara här är att man får läsa två väldigt bra Carl-Johan i Dalarnas Tidningar:

Bergman och Goth.

Hoppas bara att en fungerande anläggning väntade Paul Kelly, så att det inte blev som när Ingemar hade Nomads här och Nix tvingades sjunga genom skivhandlarns gamla strumpa.

Orsaker till extas

Per Bjurman