"Casino" får mig att välja The Mirage

1 av 4 | Foto: MARIA ÖSTLIN
The Mirage.
NÖJE

LAS VEGAS

I jämförelse med bjässarna längre söderut på Strippen är The Riviera rena råtthålet.

Ändå tillbringar jag timmar just där.

För det var på The Riviera Martin Scorsese spelade in "Casino" - en av världens tre bästa filmer.

De helt verkliga händelser Scorseses och Nicholas Pileggis våldsamma drama bygger på utspelades egentligen snett över gatan, på The Stardust.

Det var där midwestern-maffian, med hjälp av briljante bookmakern Frank "Lefty" Rosentahl ( Robert DeNiros "Ace Rothstein" i filmen) och fruktade torpeden Tony Spilotro ( Joe Pescis "Nicky Santoro"), utförde en av sjuttiotalets mest spektakulära skimming-operationer.

Men The Stardusts nya ägare var inte intresserade av att få ställets mörka förflutna exponerat en gång till, så Scorsese fick filma på The Riviera i stället.

"Casino" anses, har jag förstått, inte som någon av hans största stunder, men är likafullt en av mina tre favoritfilmer alla kategorier.

Så en kväll på The Riviera får mina safter att pumpa.

Själva resorten kan man i och för sig både ha och mista.

Med sina 2 300 rum skulle The Riviera i vilken annan stad som helst förstås blända och imponera.

Men det här är Vegas, baby. Här är vi vana vid ännu större, ännu bättre, ännu värre och ännu sjukare.

Fast bara på The Riviera kan man hitta pokerborden där Ace såg till att fuskarna fick smaka elektrisk chock och sen blev fraktade till säkerhetsvakternas fruktade backrooom.

Letar man noga kan man tillika lokalisera blackjack-piten där Nicky en sen kväll spårade ur och smällde en telefonlur i skallen på Don Rickles.

Och herregud, jag tror till och med jag kan peka ut dörren till the counting room, dit han den gråe gick in och bara hämtade stålarna och den klassiska repliken löd:

- In. Out. Business as usual. Just another fat fuck leaving the casino with a suitcase.

Den repliken lever jag på här.

I dag vet alla att maffian inte längre har något inflytande - någon "juice" - i Vegas.

Men djävulens bästa trick sägs ju å andra sidan vara att han övertygat oss människor om att han inte längre existerar.

I går kväll, när den här krönikan var levererad, tog jag hissen ner till Mandalay Bays maffiga casino, promenerade över till House of Blues och såg - Aretha Franklin!

Varför är inte livet alltid så?

The Queen of Soul har inte varit i Sin City sedan 1981 - panisk flygrädsla gör att hon i princip aldrig reser någonstans - och hennes comeback är förstås en big deal.

Att hon egentligen inte varit särskilt relevant på några decennier spelar ingen roll. Jag menar, vi pratar fan om Aretha. Vissa saker är ändå heliga och det känns som en gudagåva att få se henne.

Tar med en som heter Hansi till roulettebordet och spelar Allan med regler och strategier och inbillad know-how.

Hansi, nybörjaren, vinner 150 dollar på en spelad tjuga.

Jag, experten, förlorar allt.

Det är väldigt roligt att säga "Fögerty" på värmländska.

Utanför The Mirage har en artificiell vulkan varje kväll sitt utbrott och en gång var det en liten tant som frågade en taxichaufför.

- Visste de att vulkanen var aktiv när de byggde hotellet?

Wo-ha!

Orsaker till extas

Per Bjurman