Värmen klibbar när jag kommer hem från Vegas

NÖJE

NEW YORK

Det är natt när jag kliver in i taxin utanför Newark-flygplatsen men fortfarande så varmt och fuktigt att ryggen klibbar mot skinnklädseln.

– Var har du varit? undrar chauffören.

– Vegas.

Han ler och startar motorn.

– My man!

Jag har inte varit borta i mer än tre dygn och blir därför lätt chockad över den vägg av fukt som möter utanför terminalen. Det var försiktig vår när jag åkte.

Nu känns det som det brukar göra när juli sveper in den amerikanska östkusten i en het våtservett.

– Jag vet, säger chauffören, det kom i dag. Helt plötsligt hade vi 30 grader och 95 procents luftfuktighet. Men det ska bli kallt i morgon igen.

Vädret i den här delen av världen går verkligen inte att bli klok på.

Men min vän chauffören har a/c och när vi kränger ut på den nästan helt öde 78:an är det befriande svalt i baksätet.

– Så, säger han, Vegas huh? Har det gått bra?

Mannen, en krum asiat i 50-årsåldern med luggsliten baseboll-kepa på skallen, tittar nyfiket i backspegeln.

– Tja, sådär. Du vet. Bra ibland, inte så bra ibland.

– Om jag vet! Gambling är mitt liv.

Sam, som han kallar sig, berättar att han kommer från Filippinerna och att han redan som liten fick följa med sin pappa på pokerkvällar i Manilas slumkvarter.

– Redan då var jag fast. Jag fick ju inte vara med och spela själv, men jag älskade stämningen. Spänningen. Adrenalinet när potterna blev stora. Några var iskalla, andra nervösa. Min pappa var tyvärr en av de nervösa och förlorade alltid.

Industritomterna vid sidan av motorvägen är upplysta men övergivna. På billboards som gör reklam för snabbmat börjar papperet flagna.

En långtradare passerar oss i ytterfilen.

– Jag brukade vara mycket i Vegas förr, fortsätter Sam, men det blir alltmer sällan. Jag vet inte, jag börjar bli gammal. Resorna är tunga.

Jag får berätta om vilka ställen jag helst går på och vilka spel jag gillar.

– Ah, craps, ropar Sam medan han styr ner i Holland Tunnel.

– Det är ett underbart spel. Jag har varit med om otroliga rolls. En gång i Atlantic City höll jag på i nästan trekvart innan sjuan kom. Men blackjack då?

– Nej, jag är för dum i huvudet.

Sam skrattar högt. Sen blir han tyst och när vi rullar upp på Manhattan – märkvärdigt stilla i natten – verkar han vara någon annanstans, långt borta.

Vi kommer till East Village och jag kliver åter ut i sommarfukten, lika överrumplande nu. Då slår det mig:

Jag har bara hundradollarssedlar i plånboken.

Sån brukar inte taxichaufförer ens vilja ta i.

Men Sam bara skrattar.

– Du har ju varit i Vegas. Då är det så. Antigen har man ingenting med sig hem. Eller så har man för stora sedlar.

På något sätt ordnar han fram växel.

Sen sätter han sig bakom ratten och startar motorn igen.

– Good luck nästa gång, säger han och försvinner uppför första avenyn.

Orsaker till extas

Per Bjurman