Mitt i New Orleans – en fest som inte borde vara möjlig

NÖJE

NEW ORLEANS

Stanken av mögel stiger upp från den mörka entrén i små otäcka dunster.

Men det spelar ingen roll.

Inte den här kvällen.

Den här kvällen dansar The Big Easy bort sina sorger till Eddie Bos vilda New Orleans-r’n’b på klassiska Rock n bowl.

Det är första kvällen på Rock n bowl sedan Katrina skövlade New Orleans för över två månader sedan och det lyser i ögonen på de locals som äntligen får komma tillbaka.

– Många av oss har förlorat allt. Men i kväll vill vi glömma, ropar en mager liten man i röken runt den överfulla baren.

Egentligen borde festen inte alls vara möjlig.

Mid City, där den fantastiska hybriden av ruffig rockklubb och bowlingbana är belägen, låg nästan helt under vatten efter flodvallarnas sammanbrott och förödelsen i omgivningarna är fortfarande sanslös.

Det finns ingen el. Husfasaderna är söndertrasade. Skitig bråte svämmar över på trottoarerna. Och stanken när vi promenerar den korta biten från parkeringen till entrén är helt outhärdlig.

Men detta är New Orleans.

Här får man saker att fungera ändå – på nåt sätt.

John Blancher, klubbens ägare, har helt enkelt städat upp någotsånär hjälpligt, skaffat fram ett par feta generatorer och – ramalama, let’s party!

På scenen sitter Eddie Bo vid sitt piano och det må vara hänt att den grånande r’n’b-legenden hunnit bli 75 år, men han lösgör ett sväng så lyckorusigt hett att Rock n bowl mitt i katastrofen fullkomligen exploderar av glädje.

Ja, huset är lagt i ruiner. Nej, det finns inga jobb längre. Ja, pengarna är slut. Och snart kommer räkningar som ingen vet hur man ska betala.

Men nu jävlar dansar vi i alla fall.

Detta är, som sagt, New Orleans.

Efter en stund kommer ytterligare en lirare, en underbart slick Rick James-kopia i snajdig hatt, upp på scenen.

– Vem är det? frågar jag min kompis Scott.

– Rockin’ Dopsie.

– Jaha.

– Han hade en mycket berömd pappa.

– Vad hette han då?

– Good Rockin’ Dopsie.

Hm.

Han plockar i sin tur upp Antoinette, Ernie K-Does änka, och tillsammans förenas de i en ”Mother-in-law” som i princip river The Big Easy – igen.

Någon timme senare kör vi hemåt längs de mörka, ödelagda gatorna.

Synen är alltjämt dyster.

Men det känns ändå lite bättre.

Orsaker till extas

Per Bjurman