Nu tänker jag ha landssorg

NÖJE

NEW YORK

Ingen gråter i ölen på Lucky Strike, ingen har svart armbindel runt kavajärmen på femte avenyn och ingen här nere vid "min" boardwalk tittar apatiskt ut över East River.

Det är obegripligt.

Chris Penn har ju dött.

Chris Penn.
Foto: APOrsakertill extas
Chris Penn.

Jag tycker verkligen att den osannolikt tråkiga nyheten om hans bortgång borde utlösa något slags landssorg.

Chris Penn var ju...formidabel.

Men likgiltigheten är inte förvånande.

Han tvingades leva i skuggan av sin mer tvålfagre - men helt humorlöse - storebror och förblev lika underskattad i sin värld som Micke Nylander är i sin.

Okej, min upphetsning kan bottna i att jag, av uppenbara skäl, råkar ha en överdriven förkärlek för tjocka skådisar.

Det kan också vara så att jag är en tönt som försöker framstå som speciell genom att hylla mindre etablerade skådespelare som Michael Madsen och Kevin Dillon (Johnny Drama!) och just Chris Penn.

Men jag tror inte att det handlar om det - i just det här fallet.

Jag tror att det på allvar handlar om att Seans lillebror var i besittning av en unik karisma och en unik förmåga att utan åthävor tränga sig på med sina gestaltningar.

Av det lilla som skrivits efter dödsbudet framgår att många tycks ha glömt att Penn junior var en av tungviktarna - bokstavligt såväl som bildligt - i Robert Altmans "Short cuts".

Ingen fascinerade - eller skrämde - mer än hans emotionellt uppfuckade pool-rengörare.

Men allra mest ska vi förstås minnas honom som Nice Guy Eddie i "Reservoir dogs".

Den karaktären var så övertygande att jag länge övervägde att börja gå i frasiga träningsoveralljackor och ha tjocka guldkedjor hängande över bröstet.

Han fick också ge namn åt Virtanen - ett tag känd som Nice Guy Freddie.

Den som behöver bli påmind om korpulente Eddies storhet kan ju kolla på Sigge Eklunds blogg.

Blicken på bilden som finns där säger allt man behöver veta, om det mesta.

Vila i frid, Chris.

Jag tänker i alla fall ha landssorg.

Ostronen på Dock"s, vid 40:e och tredje, kastar visst ljus över meningen med livet.

I nya Newsweek berättas om en kinesisk USA-immigrant som inte ville men till slut ändå kände sig nödgad att byta namn.

Han hette ursprungligen - Fuk King Kwok.

Ber så mycket om ursäkt, men jag tycker det är rasande roligt.

Per Bjurman