Jag tog ett snack med ”Uncle Junior”

NÖJE

DETROIT

Det kommer mail om hur fan det kunnat gå två ”Sopranos”-avsnitt utan att jag skrivit en rad om dem.

Mja, jag väntade på att få en pratstund med Uncle Junior och gamle hantlangaren Mikey på Elaine’s.

De – alltså Dominic Chianese och Al Sapienza – sitter intill ”mitt” JFK-bord när jag och Hansi ramlar in på Elaine’s efter Rangers-triumfen mot Boston Bruins.

Ni har ingen koll på Sapineza, alias Mikey Palmice?

Nä, kunde tro det.

Det finns så många som säger sig vara Sopranosfans men ändå inte är bekanta ens med sådana basfakta.

Mikey var Uncle Juniors närmast förtrogne första säsongen; en slemmig hit-man som eldade på i konspirationen mot Tony och också ansvarade för att Christophers polare Brendan Falone gick hädan i en regelrätt Moe Green Special – alltså ett skott genom ögat.

Sedan fick han själv finna sig i att bli massakrerad i en lerpöl i skogen och säsongen därpå spökade han för den ene av sina banemän, Paulie Walnuts, under en oförglömlig seans.

Att denne Mikey och Uncle Junior nu dinerar ihop är en så magisk händelse att jag måste bortse från den oskrivna Elaine’s-regeln om att kändisar är fridlysta.

När de reser sig för att gå höjer jag ett martiniglas mot Chianese och säger nåt om att det är trevligt att se dem ihop igen.

– Hörde du, säger Chianese och krafsar Sapienza i kavajärmen, killen där tycker det är trevligt att se oss ihop.

Sapienza skiner upp, gör en liten honnör och säger:

– Well, I am alive.

En stor stund i mitt lilla liv.

Efter de två inledande episoderna av den sjätte, avslutande säsongen finns det milt uttryckt en del annat man skulle vilja fråga Uncle Junior.

Men eftersom bara de svenskar som har vett att ladda ner amerikanska tv-serier på sina datorer sett dem kan jag inte formulera de frågorna här. Då skulle jag krascha partyt för er som lever i SVT:s sömniga våld.

Låt mig bara säga att inledningen är den bästa sedan säsong 2, fast betydligt svartare och att döma av det debila tjattret på HBO:s hemsida en direkt plåga för tittare som ser ”Sopranos” som en ordinär pang-pang-show snarare än det karaktärsdrivna mästardrama det är.

Fast okej, en grej:

Någon har, som nybantade Vito uttrycker det, blivit ”marvingayed”.

Vänta och se.

Här i Detroit har jag kört 8 mile road.

I Cadillac.

Ville bara säga det.

Per Bjurman