Han går i trasor, luktar illa och läser finkultur

NÖJE

NEW YORK

Mannen på bänken vid East River är alldeles uppenbart uteliggare.

De söndertrasade kläderna, det igengrodda anletet och odören talar ett tydligt språk.

Det är bara en komplikation i bilden:

Han läser The New Yorker.

Bara några kvarter från där jag bor, vid East River, finns ett slags stumpifierad boardwalk som tidvis ingår i mina förmiddagsrutiner.

Jag brukar köpa en kopp kaffe – vanligt, blaskigt amerikanskt kaffe; latte är för morsgrisar – och gå ner och titta på de jättelika pråmarna som stävar norrut i det gråbruna vattnet.

Ibland hastar någon joggare förbi, ibland står ett eller annat ungt kärlekspar vid räcket och hånglar.

Men ofta är det bara jag och fiskmåsarna – alltid sura över att snuset jag slänger i papperskorgen inte är en mumsig brödbit – som uppehåller oss halvvägs till havet, där floden gör en krök (det gör den inte alls, och inte är det halvvägs till havet heller, men man ska alltid sprida Lundell-referenser omkring sig när man skriver om floder).

Nu sitter emellertid den här Dostojevskij-karaktären på en av bänkarna och läser The New Yorker.

Alltså, jag har inga fördomar om uteliggares läsvanor. Synen råkar bara vara väldigt?...?ovanlig. Den här sortens män brukar gå omkring på gatorna och skälla så svavlet osar. Inte sitta på bänkar och läsa finkulturella tidskrifter.

Såvitt jag kan utröna är det senaste numret min vän vid floden kommit över och det går inte att låta bli att undra över vad som intresserar honom så mycket.

John Lahrs Sean Penn-porträtt? Stänkaren om jihad-krigare i Holland? Den långa utläggningen om ”Vetenskapen kring gudstro”?

Jag känner att jag studerar honom lite för ingående och vänder mig ut mot vattnet i­stället och tycker ett tag att jag ser Cosmo Kramer, apropå intellectuals.

Fast han bor ju på Upper West Side och gör väl sina klassiska simturer på andra sidan, i Hudson River, no?

Plötsligt reser sig källarhålsfjodor, sticker sin New Yorker under den trådslitna rockärmen och går. Han passerar den lilla viadukten, korsar F.D.R Drive och försvinner upp mot första avenyn med de toviga hårtestarna fladdrande i vinden.

Jag står kvar på min boardwalk och undrar vem han var. Det kommer jag alltid att få undra.

För övrigt anser jag att Vito Spatafore måste dö.

ASAP.

Orsaker till extas

Per Bjurman