Jag är väck utan Virtanen

NÖJE

WASHINGTON

Det är natt i Washington DC och vi letar efter en skybar.

- Ja, nu vet jag, säger min pakistanske vän och styr ut på Pennsylvania Avenue.

Sen kör han mig till en ännu sober herrklubb - utan utsikt.

Det är Virtanens fel.

Han påstod en gång att det finns en skybar där man kan sitta och beglo monumenten i det som kallas The Mall.

Jag vill inget hellre, för om natten lyser exempelvis Capitolium så mäktigt att män med smak för grandezza - och en sån man är jag - blir alldeles stumma. Dessutom "är" det ju så mycket film.

Mina favoritfilmer börjar alltid med ett helikoptersvep in över Lincoln Memorial i kvällsmörker och medan ett suggestivt John Williams-spår skruvar upp stämningen klipper de in korridor från Vita huset där belysningen dämpats för kvällen och så är det en rådgivare med allvarlig min som talar tyst i telefon om en skandal som måste hemlighållas för annars kan hela världen kastas in i kris...

Men man ringer inte och väcker en man som Virtanen hur som helst, så jag får lita till lokalbefolkningen istället.

- Det ska finnas en skybar, säger jag och knölar in mig i ett taxibaksäte.

Föraren nickar och kör mig till Willard Inter-Continental.

Där väntar förträfflig herrklubb till bar, med mörka mahogny-paneler, stora, mjuka skinnfåtöljer och en publik bestående av cigarr-rökande gentlemän jag gärna vill tro är senatorer.

Men den ligger på nedervåningen.

Så efter en utsökt drajja går jag ut till taxistolpen, där samma chaufför fortfarande väntar, och ger en mer ingående förklaring av vad jag menar med skybar.

- Ah, du tänker nog på Oriental Mandarin.

På vägen dit sneddar vi förbi Vita huset, där det lyser i ett fönster på övervåningen, och chauffören berättar att han kommer från Pakistan.

- Karachi är vackert, säger jag som om jag visste något om den saken.

Oriental Mandarin-baren har även den sköna fåtöljer och fina drajjor - men ingen utsikt.

Efter ytterligare tre misslyckade resor till likadana hotellbarer genom ett alltmer folktomt DC börjar det kännas som i Jim Jarmusch "Night on earth", så jag kastar en sista blick på Washington-monumentet - en av tidernas mest storslagna fallos-symboler - och ber sen om att bli hemkörd.

Och när jag kliver ur taxin ser jag det:

Från mitt eget flärdfria hotell har man en grandios utsikt över Capitolium.

Orsaker till extas

Per Bjurman