Kärleken kring Altman värmde

NÖJE

NEW YORK

Jag trodde att Robert Altman skulle leva för evigt.

Det såg så ut på Elaine"s förrförra lördagen.

För märkligt nog dinerade den nu avlidne mästerregissören där då, samtidigt som Yours truly och Gelinas.

Liksom i våras, när Hansi var med, satt han vid självaste Woody Allen-bordet, omgiven av hustru och vad vi tror var hans vackra döttrar och deras pojkvänner eller äkta män.

Jag kan inte svära på att han mådde toppen för man besvärar inte celebriteter på Elaine"s med dumma frågor - och alldeles särskilt inte celebriteter som utstrålar sådan integritet.

Men man fick onekligen det intrycket.

Han skrattade högt, skålade med de förmodade svärsönerna och smackade belåtet när han skyfflade i sig det sista av den kalvstek som utgör esset i fröken Kaufmans kök.

Omgiven av kärlek var han också. Det syntes och kändes så tydligt, att alla runt det runda bordet avgudade den gamle mannen och jag och Gelinas inspirerades till - åtminstone i mitt fall - fåfänga fantasier om framtida storfamiljer och livfulla alla-i-munnen-på-varandra-samtal över Fellini-artade middagsbord och reservationslös kärlek från tacksamma barn.

Sen åkte Altman alltså till Los Angeles och dog.

Väldigt otippat.

Och nu går det inte att sluta tänka på hur förkrossade de ska vara, de beundrande släktingarna på Elaine"s.

Jag önskar de visste och kunde trösta sig med insikten om att kärleken de gav familjeöverhuvudet var så överväldigande att den till och med värmde ett par stargazers som en kväll fick äran att sitta under samma tak.

Här har det varit neutronbombshelg igen. Thanksgiving alltså. Det är den amerikanska almanackans överlägset största högtid, religiöst neutral som den råkar vara. Alla åker hem till sina familjer på Long Island eller i Kentucky och i några dagar står vi här, en samling förvirrade européer, och undrar hur det vanligtvis hysteriska Manhattan kan ligga helt öde.

Som hängiven anhängare av den där tesen om hur man ska förhålla sig till lokala seder går jag dock på middag på Upper East Side, äter för mycket kalkon med fyllning och sitter sen på hemlighuset och oroar mig över att det ska gå för mig som för Gigi i "Sopranos".

Minns ni inte? Tredje säsongen. Det var just thanksgiving och på grund av den mastiga, svårsmälta jävla fågeln "gjorde" den stackars yrkesmördaren en Elvis.

Att sluta så skulle onekligen vara en ..eh, kalkon.

Per Bjurman