Jag får aldrig nog av mäktiga Dallas

NÖJE

DALLAS

Vi skulle till Southfork, men fick ont om tid och tvingades till min besvikelse styra direkt ner mot San Antonio i stället.

– Du kommer tillbaka, sa Fredrik och svepte med en arm mot Dallas omnipotenta skyline.

Det var en lika vacker som sann profetia.

Just då, en tryckande fuktig eftermiddag sensommaren 1998, trodde jag kanske inte på min östgötske chaufför. Dallas föreföll vara en plats man kommer till en gång i livet och sen får man vara nöjd med det.

Men det lät fint.

Det lät som att Fredrik trodde att jag skulle bli en sån riktig aftonbladare, en som ständigt reser i tjänsten och kommer till städer som Dallas med jämna mellanrum – och det var en bild jag i min fåfänga hade mycket svårt att motstå.

Märkligt nog blev det, i alla fall i någon mån, just så och jag tänker med värme på Fredriks vackra spådom varje gång jag kommer tillbaka till de här vidderna.

Virtanen vet fan vad han pratar om, han.

Sannolikt förstod han också hur mycket det finns i The Big D – och resten av Texas – jag skulle älska.

De biffiga, glasinfattade downtown-skraporna från ”Dallas”-vinjetten.

Den lokala, härligt blaskiga Lone Star-ölen.

Kvinnorna Uptown som alla – jo, alla – ser ut som Pamela Barnes Ewing.

Den rödbruna sanden och doftblandningen av hästskit och barbeque i rodeo-arenan ute i Mesquite.

Flaco Jimenez dragspel.

De historiens vingslag som dånar ikapp med konspirations-teoretikernas skrik efter ”sanningen” vid Dealey Plaza.

Ribsen på Dick’s Last Resort, saftigare än svänget i Billy Prestons orgel i ”Shine a light”.

Och själen.

Det kan verka kärvt och trångsynt och hårt här ute, men under Dick Cheney-ytan finns något annat, något mer, något vackert.

Som redan Doug Sahm konstaterade:

– You just can’t live in Texas, if you don’t have lots of soul.

För övrigt 1: Jag vet inte om skylines kan kallas omnipotenta, men det var ett ord jag och den där tv-stjärnan från Motala hade väldigt intern-roligt åt på den tiden, så nu är Dallas skyline alldeles oavsett omnipotent.

För övrigt 2: Jo, jag har varit på Southfork nu. Det är futtigare än man tror. Vi gjorde rätt som fortsatte mot San Antone’.

För övrigt 3: Punk Anderson. Vid sidan av Pam var han min stora favoritkaraktär i den där serien och om jag – oh, hemska tanke – någonsin startat ett rockband hade det hetat just så. Punk Anderson.

Per Bjurman