Anna Nicole Smith nära att knäcka mig

NÖJE

MIAMI BEACH. I dag ska ni får er lite korrespondentromantik till livs.

På grund av stackars Anna Nicole blev det ju klassisk utrycknings-panik i veckan.

Jobb Anna Nicoles död fick hela världspressen på fötter. Inklusive Aftonbladets New York-korre.
Foto: AP
Jobb Anna Nicoles död fick hela världspressen på fötter. Inklusive Aftonbladets New York-korre.

Torsdag strax före fyra: Slår mig ner i hotellrumsfåtöljen i Washington efter avklarat jobb och börjar fundera på om det inte är den legendariska råbiffen på Les Halles DC-filial som ska stå på programmet till kvällen.

Då skräller det till i mobilen.

– Hej det är Martin, säger editionschef Wåhlstedt och jag förstår ögonblickligen att det hänt nåt stort för editionschef Wåhlstedt blir aldrig imponerad av nånting men nu kan man ana en lätt darrning i de göteborgska stämbanden.

Mycket riktigt:

Anna Nicole Smith har dött, fortsätter ÖIS-fanatikern hemma i Stockholm.

– What!!?!

– Ja, det har precis bekräftats. Ni måste kasta er på första bästa plan till Miami.

– Jaha, men ...

– Inga men. Det är bara att åka.

Torsdag exakt klockan fyra: Telefonerna glöder. Flyg bokas. Bil som egentligen ska lämnas i New York i morgon måste i stället lämnas på flygplatsen i Baltimore. Ny bil reserveras i Miami. Sista hotellnatten i DC måste stekas och nytt hotell i södra FLA beställas. Dessutom har Höken en fru och en dotter som på nåt sätt ska ta sig tillbaka hem på egen hand. Wojne wojne.

Torsdag strax efter fyra: Två panikslagna jubel-idioter irrar omkring i centrala Washington, där det aldrig gått att köra bil, med en gps som vägrar fungera. Kötteder uttalas, anleten dras ihop i groteska grimaser, knytnävar slås i rattar och instrumentbrädor.

Alldeles otroligt mycket senare: Vi har just sladdat in i hyrbilsgaraget, slitit ur vår packning och rusat ombord på bussen som eventuellt kan ta oss till rätt terminal i tid.

Då inser Höken att han tappat sin fina Treo-mobil i bilen – och älgar iväg ut genom garagehelvetet igen.

I just det ögonblicket känns det som att själva livet tar slut.

Fredag morgon halv två: Trött huvud träffar mjuk Florida-kudde.

Hinner tänka jag känner mig som Danny Glover i ”Dödligt vapen”. Sen är det ridå.

Man så vaknar man och hey, det är ju Florida. I New York och DC var det minus 10 plus wind chill fucking factor. Här är det 25 plus, en slö bris fladdrar i gardinerna och Atlantens vågor rullar in strax nedanför balkongen.

Nu har korrespondenten, glad i hågen igen, bara två klassiska problem kvar:

Snuset håller på att ta slut och nya kalsonger måste inhandlas.

Orsaker till extas:

Per Bjurman