Äntligen är New York-bor arroganta och buttra igen

NÖJE

NEW YORK

Ljuspelarna vid Ground Zero sträcker sig åter mot natthimlen och onda minnen gör sig påminda.

Men New York är lika arrogant, ohövligt och högljutt som vanligt.

Det känns som en seger.

Ni minns kanske historierna om hur New York förvandlades efter 9/11; hur vänliga och hänsynsfulla de beryktade invånarna i den hysteriska världsmetropolen plötsligt blev.

Många såg det som att terrorattackerna hade förenat new-yorkarna i en ny, mjukare omtanke om varandra.

Den tolkningen var befängd.

Under en tågresa till Boston i veckan frågade jag Höken, som bodde här 2001 och med egna ögon såg tornen rasa, om den där hösten och medan Rhode Islands sensommarprunkande små vykortsidyller passerade utanför fönstren berättade han om känslan av otrygghet, om de ständiga bombhoten, om mjältbrandsbreven och om hur overkligt allt tedde sig.

När, undrade jag, kände du att det blev normalt?

- När folk började bli otrevliga igen.

Exakt så.

Det var i chock och i ångest New York förlorade sin karaktär och det var genom att återupprätta ogemytliga gamla vanor New York visade tecken på bot.

Taxichaffisen SKA stånka och stöna och skrika om motherfucking Long Island-töntar när han fastnar i kvällsrusningen på väg ut mot Flushing Meadows.

Servitören på Peter Luger i Brooklyn SKA muttra om att bara idioter vill ha sin biff well-done och sen formligen slänga den sotade skosulan på bordet.

Finanskostymerna SKA himla överlägset med ögonen när de hastar nerför tunnelbanenedgången vid Fulton Street och någon påpekar att det är oartigt att trängas och köra armbågar i magen på sina medmänniskor.

Det är så New York är och det är så New York ska vara och att vi lever i den verkligheten igen är en seger över den där jävla dagen för fem år sedan.

Trailern för Scorseses nya, "The Departed", lovar oerhört gott. Jag inser att det är väldigt klichéartat att en sån som jag blir upphetsad över att Scorsese återvänder till maffian - och att han för första gången någonsin ska jobba med Jack Nicholson. Likafullt blir jag det.

Att komma hem ska ju vara en schlager, även om det nu bara råkar vara för två veckor.

Så rulla ut mattan och fram med kålpudding, fram med vidbränd falukorv, fram med turkisk peppar, Studio Virtanen, Pet Sounds bar, Marit-premiär, Ejendals arena och hög, klar septemberluft.

Per Bjurman