Jag vill åka hiss och vara anonym

1 av 3
NÖJE

ATLANTA. Bor på hotell med 80-talistiskt atrium.

Och är för det så glad att jag skulle kunna dansa i en musikal

Jag har nämligen dålig smak.

Det är det inte jag som påstår, förstås – ingen som ägnat 20 år att pracka på omvärlden sina åsikter om musik tycker något annat än att han har förstklassig smak.

Det är Big T, USA-fotograf åt norska VG, tillika god vän.

Han anser att hotell av den sort jag just nu bor på i Atlanta – med jättelikt atrium, hissar som går utanpå fasaden och inredning präglad av glas och krom– är en sådan fruktansvärd styggelse att den med motsatt mening helt enkelt måste vara underutvecklad i pallet (Big T kommer från Hägersten och pratar så...).

So be it, sa jag redan när han häromveckan höll passionerade utläggningar i ämnet på Sheraton i permafrostens Des Moines – ett formidabelt praktexempel, för övrigt.

Jag tycker det ska vara så här.

Jag trivs.

Jag blir som sagt så glad att jag vill dansa i musikal när jag ser en inglasad hiss glida uppför en pråligt upplyst fasad i ett maffigt atrium.

Förmodligen har det en del att göra med att det var så de exklusivaste hotellen såg ut på 80-talet – när jag så gärna ville, men inte kunde, bo bra.

Det har emellertid också att göra med att jag delar Harry Scheins syn på den typ av ”intima”, ”personliga” och ”mysiga” hotell Big T föredrar.

– Jag vill inte bli indragen i någon falsk gemenskap, svarade Schein när han i en intervju för en massa år sedan fick frågor om varför han alltid bodde på opersonliga business-hotell under sina resor.

Just precis.

Vilket straff kunde vara värre än att bjudas in på gemensam frukost på ett ”mysigt” pensionat med sju andra gäster?

Jag vill inte träffa några jävla människor när jag reser.

Jag vill åka fasadhiss och vara anonym.

* * *

Ibland kan man nästan få för sig att Buckhead, Atlantas nöjeskvarter, är det roligaste som finns.

* * *

CNN:s huvudredaktion ligger vägg i vägg med atriumhotellet. Med lite tur kan jag se Wolf Blitzer stretcha inför nästa ”Situation room”-sändning.

* * *

Dwight Yoakam sjunger Buck Owens så man glömmer att det är ett halvår kvar till sommaren.

* * *

Nu noterar jag förresten att jag har en stor, vräkig balkong också – ut mot mitt älskade atrium.

Det är förstås det allra, allra bästa.

Big T hade checkat ut och flugit hem till Midtown, I’m sure.

FAKTA

Orsaker till extas

Cat Power – Jukebox (cd)

Tankar från 39:e gatan (Blogg)

Dwight Yoakam – Dwight sings Buck (cd)