Helt plötsligt blev Detroit en läskig stad – på riktigt

1 av 4
NÖJE

DETROIT. Kör fel och får se tre luffare som på klassiskt filmvis står och värmer händerna över ett brinnande oljefat.

Vore jag inte så skraj skulle jag ansluta mig.

Detroit är nästan lika kallt som det är läskigt.

Jag har alltid gått omkring och beklagat mig över att Detroit inte lever upp till sin myt som skräckinjagande tredje världen-ghetto.

Ja, det vidsträckta downtown-området är slitet, övergivet och folktomt. Men inte mer skrämmande än ett stockholmskt förortstorg efter sju om kvällarna.

Har jag sagt.

Men nu, en sen fredagkväll när Michigans permafrost biter i blek kind, tar jag fel avfart på vägen mellan Joe Louis Arena och Marriott-hotellet i GM-skrapan. Det sämsta lokalsinnet på den här sidan Columbus (han skulle till Indien, skulle han inte?) leder mig sedan åt fel håll i ytterligare ett par korsningar och plötsligt kör jag rakt in i öppningsscenerna i ”True romance”.

Det är urban decay en masse.

Utbombade crackhus, ödetomter fyllda av bilvrak, tegelhögar och ogräs, människor som med huvor uppdragna över sina hotfullt böjda nackar bara avtecknar sig som lugubra siluetter mot de smutsiga fasaderna, en trasig liten neonskylt som blinkar spastiskt vid entrén till en bar som jag gissar att man svårligen kan skilja från en kloak och så de där luffarna som står i ett särskilt depraverat gathörn och värmer händerna över det brinnande oljefatet.

Det är verkligen precis som på film och därför förföriskt. Nåt sjukt i mig, nåt jag inte förstår, vill kliva ur och känna mer på atmosfären.

Men en annan, mer frisk del inser att jag sitter i en blankpolerad Towncar och snart kommer att bli behandlad som Dennis Hopper-karaktären i just ”True romance”

Så jag trycker 45:an i golvet och flyr. Detroit har made its point.

FAKTA

Orsaker till extas

Tomas Andersson Wij – Sommar på speed (cd-spår)

John King (CNN-expert)

There will be blood (Film)