Hjärtat skriker efter en resa ner till The Big Easy

Läs Per Bjurmans krönika

1 av 3
NÖJE

NEW YORK. Plötsligt känns det som att jag måste åka tillbaka till New Orleans – omedelbart.

Det är Anders Osbornes fel.

Han har gjort en så makalös platta om sin magiska hemstad att jag kan känna smaken av en kall Abita Amber på The Spotted Cat bara jag tittar åt fodralet.

Ni har väl koll på Anders Osborne?

Han är den svenske gitarristen och låtskrivaren som för drygt 20 år sedan kom till New Orleans och fann sig så väl till rätta i den sädiga Louisiana-fukten att han blev kvar, etablerade sig på den lokala musikscenen och i dag är en av Big Easys mest respekterade artister.

I och med senaste albumet borde han vinna lite status även hemma i den gamla världen.

Medan tidigare skivor rymt en kärv bluesestetik som åtminstone tidvis bjudit visst motstånd är ”Coming down” som en öppen famn; en varm, mjuk americana-smekning ingen med rätt rördragning mellan hörselgångar och hjärta borde kunna motstå.

Det låter som att den blågule Crescent City-hjälten lyssnat en hel del på det sena 70-talets Van Morrison (låtlistan inkluderar till och med en ”Summertime in New Orleans”...) och möjligen även The Band – och sedan vävt in den sortens trådar i sin egen version av det sjudande musikaliska språket på Tipitina’s, Rock ’n’ bowl och d.b.a.

Han har också skriviten bunt storartade låtar, flertalet sprungna ur de mörka upplevelserna för snart tre somrar sedan, när Anders och hans fina lilla familj tvingades fly och sedan fick sitta i Nashville och se sin älskade stad gå under. Besjälade ”Back on Dumaine” är en sådan sång, liksom ”Oh Katrina”, i vilken sångaren försöker resonera med den onda systern som oinbjuden kom och förstörde livet för USA:s vänligaste människor.

Jag är upprörd på mig själv över att jag inte hört de sångerna förrän nu.

Vispen beordrade mig redan i höstas att skaffa ”Coming down”, men det är först i dagarna jag kommer ihåg att kolla Osborne-facket i Virgin-butiken nere vid Union Square.

Nu spelar jag den dygnet runt och hjärtat formligen skriker efter en promenad ner för Decatur Street, efter en kväll på trottoaren utanför The Spotted Cat medan Jazz Vipers ger järnet på den lilla scenen innanför det öppna panoramafönstret, efter en Abita Amber, efter synen av en hjulångare som stävar ut i Mississippifloden, efter en po-boy laddad med friterade ostron, efter Scott Hansen, efter fukten och dofterna och hängmatteattityden down there...

FAKTA

Orsaker till extas

– Inside the Vietnam war (National Geographic-dokumentär)

– Levon Helm – Dirt farmer (cd/Vanguard)

– Anders Osborne – Coming down (cd/M.C Records)