Robyn är i USA för att stanna

NÖJE

NEW YORK. ”Hey now boy,” sjunger Robyn på jetplansvolym när jag kliver in i en klädbutik i East Village, ”where you been?”  

Tja, jag har varit här jag.

Frågan är var Robyn varit.

Det är ju uppenbart att New York törstar efter henne.

Robyn väntade med den stora USA-lanseringen tills hon blev riktigt bra.
Robyn väntade med den stora USA-lanseringen tills hon blev riktigt bra.

Det är ingen tillfällighet att jag flera gånger får höra ”Robotboy” när jag klampar runt i East Village i jakt på en småfånig bowlingskjorta jag i min brist på fantasi tycker att jag måste ha.

Robyn är het här nu.

Den självbetitlade USA-plattan har fått utmärkta recensioner, det blir feber när hon efter ett finfint framträdande hos Letterman ska lira på Grand Ballroom och,  ja – varje downtown-butik med självaktning pluggar henne hela dagarna.

Och det finns ingen anledning alls att vara förvånad.

Robyn  slog an nånting hos den amerikanska publiken redan under sitt första lanseringsförsök i början av 90-talet. Det var nåt i hennes sätt att sjunga modern r’n’b som ett svenskt öra måhända inte uppfattade, men som många här såg som udda och exotiskt.

Om hon bara satsat hårdare hade det kunnat ”hända” på riktigt. 

Men Carlsson från Södermalm var av allt att döma inte så värst intresserad av framgång för framgångens skull. Hon åkte hem till Sverige i stället, blev vuxen, utvecklade något alldeles säreget och skaffade sig kontroll över hela sitt artistskap.

När hon nu kommer hit igen förefaller det vara på egna villkor, med stark integritet som tydlig ledstjärna.

Och publiken är fortfarande intresserad. Fast vad jag förstår inte för att hon är exotisk. Utan för att hon är ... bra.

Fast, alltså, vad vet jag? Jag har ingen koll på musik längre – om jag nu nånsin haft just ”koll”. Men jag upplever musiken på ”Robyn” som påfallande originell. Fantasifull. Kreativ. Rolig. Och jag tycker mycket om att höra den när jag letar efter bowlingskjortor. 

 Tipset är att jag kommer få göra det för lång tid framöver 

Till sist har nya Håkan-skivan kommit hit också – tack, Kix! – och det räcker, tycker jag, att höra ”Backstreets”-pianot i slutet av ”Tro och tvivel” för att kunna slå fast att det är den bästa skiva som nånsin gjorts någonstans i hela universum.

Ah, där överdriver jag kanske några miljoner ton. Men för några ögonblick känns det i alla fall så.

FAKTA

Orsaker till extas

Robyn – Robotboy (cd-spår)

Håkan Hellström – Tro och tvivel (cd-spår)

Smart people (Film)