Elaine tror Virren är en gangster

Läs Per Bjurmans krönika

1 av 4
NÖJE

NEW YORK/DETROIT. Vi tar ett sämre bord än det vi först erbjuds.

Virtanen måste nämligen ha ryggen fri.

– What, he’s a gangster?, undrar en förbryllad Elaine.

Det är så med Virtanen.

Han har sina små quirks och egenheter

Så jag blir inte alls förvånad när hovmästar-Johnny en sedvanligt stökig torsdagskväll erbjuder oss det bästa bord han har kvar – och excentrikern från Folkungagatan rynkar sin känsliga näsa.

– Här, mumlar han på snabb östgötska, är det för trångt och rörigt. Vi kommer att ha folk runt oss hela tiden.

Det slutar med att vi hamnar i Sibirien. Där finns bord vid vilka Virren får ha ryggen mot en vägg.

Elaine, som tycker att stammisar i Sibirien är en fruktansvärd styggelse, förstår ingenting.

– Är han gangster? Det är bara såna som brukar vara noga med att sitta med ryggen åt väggen.

There you go, folks. Freddy Gambino.

Tv-mannen är också noga med att inte behöva bli indragen i ”någon falsk gemenskap”, men han gillar att titta på dignitärerna.

Till exempel självaste guvernören David Paterson, han som i all hast fick ersätta Elliot Spitzer.

Han sitter vid Michael Caine-bordet och pokulerar med New York Posts chefredaktör Col Allen. Som, påpekar jag, är en tiopoängskopia av vår egen Rolf Alsing.

Det vill inte Freddy hålla med om – förrän efter några whiskey. Då tar han ytterligare en titt, nickar instämmande och fyrar av sitt lyckligaste skratt.

Vid det laget har han också blivit så till sig att han går fram och hälsar på legendariske Post-krönikören Steve Dunleavy.

Ord som hjälte nämns. Jag tror till och med jag hör min gamle kamrat säga ”you have a David Bowie-like appearance”, vilket får Dunleavy, 75, att se något villrådig ut.

Eller också är han rädd.

Elaine kan ju ha berättat att det är en svensk gangster som kommit fram för att skaka hand...

* * *

Dagen efter flyger jag tillbaka till Detroit, där lejonparten av denna spalt produceras.

Det är fjärde besöket i Motown på en dryg månad och let me tell you: Ni kan komma dragande med hur mycket Smokey Robinson och Stooges och Supremes och MC5 och Eminem och Ted Nugent (what? Nämnde jag just Ted Nugent? Otroligt oväntat...) och White Stripes ni vill.

Detroit är likafullt en av de tråkigaste amerikanska städer man kan vistas i.

Det är häpnadsväckande.

Men de har ett alldeles enastående hockeylag så man måste ju åka hit i alla fall.

FAKTA

Orsaker till extas

Old 97’s – ”Blame it on gravity” (cd).

Stuart Woods – ”Santa Fe dead” (Roman).

Joe Ely – ”Dallas” (Fin låt.)