Krabbor tar död på baciller – tydligen

NÖJE

PITTSBURGH. Sitter vid en bardisk i Pittsburgh och snorar.

– Förkyld, eh? Då ska du äta krabba, säger en knubbig man i Stee-lers-keps och sveper det sista i en Bud Light.

Krabba?

Förkyld och förkyld ... jag vet inte jag.

Jag brukar kokettera med att jag aldrig är sjuk och inte har missat nånting på grund av krämpor sedan jag gick i skolan – och då fejkade jag bara för att slippa Hans Nordströms kemilektioner.

Det är inga dödliga åkommor som drabbat mig nu heller. Jag är lite snorig och tjockare än vanligt i skallen, men jag jobbar och jag kan sitta vid bardisken på det ärevördiga William Penn-hotellet och smutta på en drajja utan att så mycket mer än ett flarn av njutning går förlorat.

Men den knubbige mannen i Steelers-kepa vill hjälpa till.

– Krabba, upprepar han samtidigt som han vinkar in ytterligare en blaskig Bud Light.

– Det är det bästa när man är förkyld.

Jag har en Stuart Woods-bok med mig och vill egentligen koncentrera mig på den, men det finns ju yttranden inte ens solitärer som jag kan låta passera hur som helst.

– Hur, frågar jag med höjda ögonbryn, skulle vanlig jävla krabba kunna hjälpa mot förkylning?

– Jodå, säger Pittsburgh-mannen och torkar fukten från ölflaskan på en grå t-shirt som spänner rejält över en väl tilltagen buk, det finns någonting i den sortens skaldjur som är rena döden för vanliga förkylningsbakterier. Det tar ett dygn, sen är man frisk som en skolpojke igen.

Jag säger emot några gångar, förklarar att jag är skeptisk till och med mot vanliga huskurer som involverar whisky och rå vitlök och äckliga tesorter – och den här ”behandlingen” kan ju bara vara ren mumbo jumbo.

– Krabba!? Det hör du väl själv, det låter ju bara vansinnigt, måste jag till slut understryka, snudd på irriterat.

Men doktor skaldjursmedicin står på sig.

– Prova får du se, det är gott och du blir bra, säger han och rapar.

Sen vill han prata amerikansk fotboll och jag drar mig diskret undan med Stuart Woods, stärkt i alla fördomar om fyllon från västra Pennsylvania.

Men när jag dagen efter ska äta lunch i matsalen bakom samma bar ser jag plötsligt crabcakes på menyn och ... hm, ja, man vet ju aldrig ...

Jag beställer in en stor portion.

För övrigt tycker jag det är fullständigt oacceptabelt att män som Sydney Pollack går ur tiden.

Hur kan världen vara inrättad på det sättet? Jag bara frågar.

FAKTA

Orsaker till extas

Recount (HBO-film)

Neil Diamond – If I don’t see you again (cd-spår)

Krabba (Mat ...)