Jag önskar att jag kunde ringa pappa

1 av 2
NÖJE

ANCHORAGE. Herregud pappa, jag är i dina drömmars Alaska.

Tänk om jag fått berätta det för dig ... att jag skulle bli hitskickad på uppdrag.

Jag kan se det milda leende som hade spruckit upp i ditt vackra ansikte.

Det är drygt sex år sedan pappa lämnade oss nu och det obegripliga i den sanningen accentueras när jag plötsligt trampar omkring här uppe, i den avlägsna del av världen han hela sitt liv drömde om att få besöka.

Det var Alaska han pratade om de få gånger han tillät sig att fantisera. Jakten här. Fisket. De majestätiska älgarna, de vidunderliga grizzlybjörnarna som plockar lax direkt ur de vilda vattendragen, den oändliga ödemarken.

Därvidlag kan man konstatera att äpplet föll så långt från trädet att det måste varit orkan under själva fallandet.

Jag är lika mycket jägare som Runar är satanist – och alla fåfänga försök att fiska har slutat i hopplösa fiaskon: drag har fastnat i omgivningens byxben, en djupt suckande storebror har fått reda ut ofattbart hoptrasslade linor och grannar runt en sjö i Gagnefsskogarna har tvingats lyssna till panikens gallskrik när nån dum gädda haft den dåliga smaken att nappa.

Så jag är rädd att mina telefonrapporter varit rätt bristfälliga.

Men pappa hade älskat bara att få höra om hur det ser ut i denna Nordamerikas last frontier, hur det luktar, hur det är.

Om de stora, raggiga molnmassiven som kommer stävande från Berings hav och lägger sig som trolsk dimma runt de snötäckta, sönderrivna bergstopparna i väster. Om skogarna som brinner skrikande rött i de branta sluttningarna.

Om den arktiska kylan som börjar bita redan i september. Om de tysta, vildvuxna män som med revolvrar synliga i hölster under fläckiga flanellskjortor sitter vid bardiskarna och dricker Alaskan amber.

Om biologen jag träffade på planet upp från Seattle, hon som i 25 år jobbat vid en station längs the pipeline varifrån det är 65 mil till närmaste samhälle och hur hon njuter av den totala isolationen där ute.

Tyvärr går det inte att ringa längre.

Men när jag sitter här i den regniga Anchorage-natten berättar jag ändå, för han är med mig. Jag kan höra det bullrande skrattet, jag kan känna de nariga valkarna i den timmarstockstuktande näve man fick nöja sig med eftersom han tillhörde en generation män man helt enkelt inte kramade, jag kan se glimten i de skarpa ögonen vid tanken på de där bergen ...

FAKTA

Orsaker till extas

Alaska-krabba (When in Rome ...)

Alaskan amber (Öl)

Michael Connelly – Trunk music (Pocketfest)