Det lyser bestämd åsikt om Joaquin

NÖJE

LOS ANGELES. Det regnar i Hollywood och jag kan inte bestämma mig för om det är vackert eller trist.

Kanske ska jag fråga Joaquin Phoenix.

Han sitter i baren på Grafton och ser ut att veta precis vad han tycker.

Det är en god vän hemma i Sverige som krånglar med min vanligtvis oresonliga syn på alla former av nederbörd.

När jag muttrar om att det i princip skvalat konstant sedan jag klev ut genom dörrarna på LAX säger han att han gillar Los Angeles-regn och eftersom vännen är osedvanligt lyhörd och besjälad gör jag ett försök att ändra inställning.

Och för all del, man blir ju inte överfallen, som under ovädren i New York. Det är ett mjukt, fint regn som accentuerar de fantastiska dofter som bara bor i den här stan och när man kör Sunset Boulevard västerut om kvällarna blänker det osedvanligt förföriskt i asfalten. 

Men det var ändå för den ljumma decembersolen jag åkte hit och när det för tredje dagen i rad bara dryper om stolarna på uteserveringarna vid Sunset Plaza blir jag ambivalent.

Så jävla vackert är det väl ändå inte?

Det är då Joaquin Phoenix kommer in i bilden.

Han sitter i den lilla baren på Grafton, liksom i Johnny Cash-filmen helt klädd i svart, fast med en mössa på huvudet.

Framför sig har en ett glas som jag inte tror att det är nån alkohol i, det såg i alla fall ut som att söta servitrisen Kara bara hällde upp lite soda.

Och han verkar som sagt ha helt klart för sig vad han anser.

Det lyser ”bestämd åsikt” om honom. 

Så jag funderar på att smyga över och fråga:

– Joaquin, vad ska man tycka om det här regnet?

Å andra sidan ser han ut att vilja vara ifred också, så jag sveper i stället det sista ur min Heineken och går ut i den våta kvällen.

Det var ovan nämnde vän som tog mig till Dan Tana’s på Santa Monica Boulevard första gången, om jag inte minns fel dagen efter semifinalförlusten mot Brasilien ute i Pasadena 1994.

Den är sedan dess en tung favorit och när jag nu sitter i baren och tittar på solblekta juldekorationer slår det mig att det är det närmaste Los Angeles kommer Elaine’s.

Undra på att jag trivs.

Ibland är Jackson Browne bäst av alla.

Elaine har för övrigt fått hundratals erbjudanden om att öppna en krog här, men hon vägrar.

– They go home so fucking early, grymtar hon när man tar upp ämnet.

De gör ju det.

Två slår Los Angeles igen – och vid den tiden har 79-åriga fröken Kaufman precis börjat få fart på anekdoterna ...

FAKTA

Orsaker till extas

Fredrik Virtanen, ”Kraschad” (Bok)

Jackson Browne, ”Tender is the night” (Bilåkarmonument)

Tomten (Skäggig farbror)