Pistolhotet släckte Johnnys leende

NÖJE

NEW YORK. Dom jävlarna tog inte bara Johnnys pengar.

Dom tog hans livsbejakande leende också.

Det är svårt att uthärda.

Johnny är hovmästare på Elaine’s och en av de bidragande orsakerna till att man omedelbart får sådan lust att göra den ärevördiga krogen på Upper East Side till ett vardagsrum away from vardagsrummet.

Ingen skrattar mer, inget har ett lika smittande leende, ingen är bättre på att få gästerna att må gott.

Men en kväll när jag sitter vid Michael Caine-bordet – det närmast gången in till muggen, om någon undrar – har något uppenbarligen hänt. Johnny är tyst. Sammanbiten. Frånvarande.

Jag, som smörjt humöret med en drajja eller två, börjar tjata på honom som man bara kan göra efter just en drajja eller två.

– Kom igen nu, vad är det för fel, har Tony Danza varit här och sagt nåt dumt, bla bla bla, maler jag idiotiskt.

Till slut suckar min vän och berättar: Några nätter tidigare, när han skulle åka hem, blev han rånad. Under pistolhot.

Han hade korsat andra och promenerat 88:e ner mot första avenyn, där han hade bilen parkerad. Någonstans mitt emellan avenyerna, i det tätaste kvart-i-fyra-mörkret, klev en trio gestalter plötsligt fram ur skuggorna och satte en pistol i magen på den gode lille livsnjutaren från Westchester.

Sånt har dessvärre börja hända igen, sedan golvet gick ur den lokala ekonomin.

– Det är ingen idé att jag försöker förklara hur det kändes. Om man inte varit med om det har man ingen aning om vad det innebär att få en, säger han tyst.

Nej, det är nog sant.

Men det står alldeles klart att den som lyckas släcka Johnnys leende gjort något alldeles oerhört vidrigt.

Apropå Elaine’s satt en hyggligt tung celebritet vid ett av borden en kväll i början av månaden:

Paul McCartney.

Jay Leno gör i princip samma show som förut, bara en och en halv timme tidigare.

Inget att hetsa upp sig över – varken på ena eller andra sättet.

Nä, jag var tyvärr inte där under Macca-kvällen.

Ville bara låtsas lite.

Däremot hälsade jag häromnatten på han som spelade Carlo i ”Gudfadern”, ni vet Connie Corleones ärkesvin till make.

Han såg gladare ut än i sista scenen i filmen, när Clemenza uttalar det klassiska ”Hello Carlo” och sedan tar fram pianotråden.

Någon har, hör jag på radion hela tiden, spelat in en ny version av Cheap Tricks ”I want you to want me”.

Den håller verkligen inte samma klass som tagningen på ”Live at Budokan” – en av tidernas bästa live-skivor – men ändå:

Vem är det som har så bra smak?

Orsaker till extas

FAKTA

Orsaker till extas

Curb your enthusiasm (Premiär i morgon)

John Fogerty ”The Blue Ridge Rangers rides again” (cd)

The Avett Brothers ”I and love and you” (cd-spår)