Som att kliva in i en Pär Lagerkvist-dikt

Läs Per Bjurmans krönika

1 av 4
Gordon Gekko (Michael Douglas) i filmen "Wall Street" hade fel. Grighet funkar inte alltid så bra.
NÖJE

NEW YORK. Det verkar som att Gordon Gekko hade fel.

Girighet funkar inte alltid så bra.

Girighet har just nu förvandlat hela New York till en Pär Lagerkvist-dikt.

Nej, ingressen är inget försök till politiskt utspel – jag misstänker sedan länge att omvärlden är begränsat intresserad av mina vankelmodiga ståndpunkter och gör därför inga såna.

Jag råkar bara, de dystra tiderna till ära, se om Oliver Stones ”Wall Street” på dvd och då är det ju svårt att inte reflektera över det klassiska ”greed”-tal den magnifike Michael Douglas Gordon Gekko håller på pappersbruket Teldar Papers bolagsstämma.

– Greed, for lack of a better word, is good, väser han med ekande, underbart vassa mikrofon-s.

– Greed is right. Greed works. Greed clarifies, cuts through and captures the essence of the evolutionary spirit ...

Det är fraser the players nere på södra Manhattan betraktat ungefär som en bokstavstroende kristen betraktar de tio budorden.

Men precis som i Stone-filmen har såväl de gossarna som alla andra nu fått sig en otrevlig påminnelse om att Gekkos greed kan leda alldeles åt helvete också.

Jag, som knappt förstår vad jag ska ge taxichaufförerna i dricks om jag så har miniräknare tillhands, är inte mannen att förklara orsakerna bakom de senaste veckornas kollaps, men effekterna går ingen förbi i New York.

Jag råkade hamna på en sån typisk after work-bar nere vid South Street Seaport häromdagen och det kändes som att kliva rakt in i en Pär Lagerkvist-dikt.

Ångest, ångest var verkligen de skrynkliga kostymernas arvedel.

Man behöver dock inte söka upp så övertydliga miljöer för att få smaka på domedagskänslan. Den hänger tung överallt. Medpassagerarna på bussen ner längs andra avenyn (ja, Tommy Gärdh – jag åker buss

ibland!) muttrar om att vi ska vara glada över att det finns tillräckligt mycket drivmedel att ta oss ända till East Village, det spekuleras i seriösa tidningar och magasin om framtida tältstäder i Central Park och det fullkomligen vibrerar av oro i köerna på de bankkontor som mirakulöst nog fortfarande håller öppet.

Ja, herregud, häromkvällen var det till och med en stackars mäklare på Elaine’s som med gråten i halsen meddelade att han förmodligen inte kommer att ha råd att behålla sommarhuset ute i östra Hamptons.

The horror!

Själv gläds jag, i hemlighet, över att för en gångs skull kunna konstatera att det är skönt att jag inte är rik.

FAKTA

Orsaker till extas

John L. Smith – Sharks in the desert (Vegas-bok).

Ghost town (Film)

Cash (Enda räddningen nu.)