Till och med Coulter har rätt att äta ifred

NÖJE

NEW YORK. Det värsta är att Ann Coulter inte ens reagerar.

Av det kan man bara dra en beklämmande slutsats:

Hon är van att bli kallad ”cunt” av förment renhjärtade liberaler.

Det är – tänka sig – sen kväll på Elaine’s och vi är några stycken nobody-stammisar som sitter och tisslar och tasslar alldeles osedvanligt ivrigt över drajjor och ostron och frisée-sallader och gudomlig kalvlever.

Vi har nämligen just upptäckt Ann Coulter borta vid det gamla Woody Allen-bordet, det på andra sidan ingången till köket.

Vad, frågar vi oss upphetsat, gör ultrakonservatismens själva omslagsflicka på den blödiga Upper East Side-elitens lekplats.

När han fått i sig några glas Pinot brukar den gode Martin Gelin visserligen hävda att bilden av Elaine’s som liberal oas är en myt.

– Vi träffar ju bara en massa högerspöken här, skrockar han.

Och visst, antalet bokstavstrogna republikaner runt de vita dukarna kan vara överraskande högt.

Men det är ändå viss skillnad på utslitna strateger från John McCains misslyckade presidentkampanj och Ann Coulter.

Här talar vi om en debattör som får Heinrich Himmler att framstå som Åsa Domeij, en opinionsbildare som liknar abort vid mord, försvarar kommunistjägaren Joe McCarthy och anser att illegala invandrare ska sparkas ut i Rio Grande.

Vårt druckna lilla sällskap enas dock om att man inte kan alldeles säker på hon inte bara driver med hela världen.

– Ger man, proklamerar jag, ut böcker som heter ”If liberals had any brains, they wouldn’t be liberals” är man i första hand komiker.

Det är då det händer.

En till synes helt nykter man i dyr kostym vid ett bord intill torkar sig om truten med servetten, reser sig, går fram till Coulters sällskap och frågar:

– Är det du som är Ann Coulter?

Hon nickar trött, som om hon vet exakt vad för reaktion det erkännandet brukar leda till

Mannen är tyst i ett ögonblick och säger sedan högt:

– You’re a cunt!

Därefter går han lugnt tillbaka till sitt eget bord och sätter sig och fortsätter karva i en panerad laxtårta.

Jag delar ingen av Ann Coulters åsikter, men anser att hon har rätt att äta middag utan att bli förnedrad av chauvinistiska as och får lust att fråga hovmästar-Johnny efter baseboll-träet som lär ligga gömt bakom bardisken.

Men Coulter själv reagerar inte alls.

Hon är, förstår man, van vid att bli kallad ”fitta” av sina politiska motståndare.

Det säger sorgligt mycket om de som föreställer sig att de står för något godare och finare.