Dylan har äntligen befriat sig från sitt blytunga arv

NÖJE

WASHINGTON. Jag hör att Jakob Dylans nya fått ljumma recensioner i Sverige.

Det var märkligt.

The Kid har ju äntligen hittat sig själv.

Lugn, lo fi-Håkan och Marky Mark och alla andra – jag har inte blivit ett sånt praktarsel som sitter och dissar gamla kollegor för att de inte tycker som jag.

Tvärtom, jag är numer så gammal att jag nästan respekterar alla...

Men det förvånar mig storligen om det bara är jag som tycker mig höra något riktigt stort i ”Women and country” – Jakob Dylans andra soloalbum.

Han har enligt min försiktiga mening aldrig levt upp till sin potential, annat än möjligen i enstaka hitnummer – och förstås när han höll tal under Tom Pettys Rock ’n’ roll Hall of Fame-”induction” och berättade om första gången han träffade rockstjärnans dotter:

– När jag förstod vem det var utbrast jag: Wow, du är ju Tom Pettys dotter,...

Rätt roligt sagt när man är Bob Dylans son och har levt ett liv med just den sortens kommentarer.

Men i de jordiga country- och folkfärgade sångerna på ”Women & country” känns det, hur som helst, plötsligt som att den 42-årige skönheten hittar sin egen röst. Som att han befriar sig från sitt blytunga arv, låter bli att alls förhålla sig till omvärldens förväntningar och fördomar och bara...är.

Det låter – delvis förstås tack vare T-Bone Burnetts karaktäristiskt organiska produktion – alldeles naturligt och självklart och, tycker jag då, djupt betagande.

Om det inte knöt an till det släktskap han så otvunget distanserat sig från skulle jag säga att det här är

Jakobs ”Nashville skyline” och att ni så klart inte kan leva utan en sån skiva.

Karaktärer och storylines har inte hunnit sätta sig ännu, men premiäravsnittet av ”Treme” – David Simons nya HBO-serie – var ändå helt omtumlande.

Maken till New Orleans-porr har jag aldrig utsatts för, ens i John Kennedy O’ Tooles ”Dumskallarnas sammansvärjning”, på Dr John-skivor eller i samtal med Stefan och Vispen.

Bara inledningsscenerna, när vår gamle vän Bunk från ”The Wire” – också känd som Wendell Pierce – går loss med trombonen i den trotsiga second line-marschen tre månader efter Katrinas härjningar rör upp sån ivrig lust att jag nu, varje vaken stund, slåss mot instinkten att strunta i allt och bara sätta mig på ett plan down south för att få känna fukten, läska mig med Abita-ölen, förnimma dofterna från kreol-köken, vara med de underbara människorna och höra all den där hypnotiska musiken.

”Treme” kan bli en förödande serie att följa.

FAKTA

Orsaker till extas

Peter Wolf – Midnight Souvenirs (cd)

John Goodman (Gigant i ”Treme”).

Jakob Dylan – Women & country (cd)