”Sex and the city” ser man live på valfri diner

NÖJE

NEW YORK. Lagom till första omelett-tuggan har jag hela bilden klar för mig.

Den kortklippta är Carrie, den blonda, högljudda Samantha, den mörka Miranda och den korta, asiatiska Charlotte.

Det är helgbrunch i East Village och jag sitter, som vanligt, mitt i ett ”Sex and the city”-avsnitt.

Många Carrie Bradshaw-fans som kommer hit kastar sig så fort de kan på de guidade bussturerna i ”Sex and the city”-land och står sen i långa köer för att få köpa äckliga cupcakes på Magnolia Bakery nere på västra Bleecker Street.

Slöseri med både pengar och tid, vill jag påstå.

Det räcker att gå ut och äta brunch på valfri diner en lördag- eller söndageftermiddag för att få sig den ultimata ”Sex and the city”-upplevelsen till livs.

Där sitter då, vid bord efter bord, verklighetens Bradshaw-posses och sörplar Virgin Marys och petar i små sallader och pratar i mun på varandra om vad som hände under gårdagskvällen.

Det är en syn- och en ljudupplevelse av ungefär samma sort som en AC/DC-konsert; amerikaner är alltid högljudda, men speciellt när de samlas i lokaler med jobbig akustik.

Så har det kanske alltid varit, brunchen är en Manhattan-tradition med tunga anor, men jag inbillar mig att HBO bidragit till att just de här sammankomsterna av enkom unga kvinnor ökat dramatiskt i antal.

Och det är definitivt först på senare år vi andra börjat pricka av de självklara ”typerna” i gängen.

Som när jag nu själv sitter vid bardisken på Virage i hörnet av andra och sjunde en lördag och jobbar på en förtjusande skink- och avocado-omelett – med blaskigt kaffe och bästa, färskpressade apelsinjuicen i stan som komplement.

Åtminstone sju–åtta av de knappt tjugofem borden är upptagna av Carrie-med-vänner-varianter och jag tycker mig urskilja karaktärerna direkt.

Där sitter den begåvade och behärskade allt kretsar kring, intill har vi den cyniska och slagfärdiga, på andra sidan bordet återfinns den mer prudentliga och i soffan under spegeln regerar den, ja, ska vi säga mer utåtriktade?

Ibland råkar de vara förstås vara fler än fyra, men då är det ju bara att identifiera dubbletterna.

Nej, jag tror naturligtvis inte att människor är fullt så endimensionella – det gäller för övrigt även karaktärerna i den aktuella tv-­serien – men som ”Sex and the city”-övning på lördagsbrunch är de förenklingarna mycket underhållande.

Och man slipper cupcakes.