Siste mohikanen får säga vad han vill – Vilda västern är cool

NÖJE

DEADWOOD. Den tappre siste mohikanen hade rätt

Vilda västern är inte som förut

Men en evig pojke kan fortfarande ha kul i Al Swearengens Deadwood.

Vi har just korsat Missouri River och inlett stigningen upp mot South Dakotas högländer när jag helt osökt, och helt befängt, börjar sjunga på ”Den sista mohikanen” – ett pekoral till kuplett som Bo-Göran Edling översatte åt självaste Little Gerhard.

Men det är också The Wild West vi har runt om oss. Jag trodde att jag redan hade sett de mest kittlande Zeb Macahan-miljöerna nere i Arizona, Nevada och Utah men fan heller. Det är här uppe prärien verkligen är filmiskt frodig – och lika filmiskt sträcker sig bortom den eviga horisonten.

Det här man passerar Sioux-stammens högkvarter, platsen för den skamliga massakern vid Wounded knee och skulpturen av Crazy Horse i berget – precis bortanför ockupationsmaktens Mount Rushmore.

Och det är här man inte behöver mer inbillningsförmåga än en av de miljontals kossorna som går och betar ute i the rolling hills för att börja fantisera om en nybyggarfamilj som kommer stånkande med häst och vagn genom de overkliga ravinerna i Badlands och de måste hinna till Rapid City innan kvällen för att kunna ta rygg på en större kolonn, men just då avtecknas hundratals sioux-krigare mot himlen uppe på en av de lila platåerna och hur ska det gå?

Fast som förut är det –som Little Gerhards siste mohikan alltså slog fast – förstås inte.

Ja, han tyckte ju det var kört redan när ”den vite man ville dra sin järnväg fram”. Vad han skulle tycka om att två fryntliga, godmodiga masar kommer susande över stäppen i en luftkonditionerad SUV, med Don Edwards ”Coyotes” på högsta volym, vill man inte ens tänka på.

Allra minst som förut är det i Deadwood – rövarhålan där Wild Bill Hickok fick sin dead man's hand och där Al Swearenger avlossade sitt fräsande ”cocksucker!” i den misshandlade HBO-serie som bar stans namn.

Bordellerna har blivit souvenirbutiker, klassiska salooner är hemska budgetkasinon och i det dammiga grus där Wyatt Earp en gång drog sina revolvrar går det nu shortsklädda pensionärer från New Jersey och dreglar över löftet om pastabuffet för tre dollar på Denny's.

Men ändå.

Jag har min fantasi och efter två Fat Tire på det som fortfarande kallas The Gem är Zeb plötsligt på ingång, saloon-pianot börjar klinga som i ”Virginia City” och ute på Main Street drar det ihop sig till duell.

Just då känns det som att den siste mohikanen får ha sagt vad han vad vill. Vilda västern är rätt cool ändå.

FAKTA

Tre orsaker till extas

Badlands Ännu större upplevelse än Grand Canyon

Don Edwards Coyotes Roadtrip-hit nummer ett; tack Tom Pyl!

Carlene Carter – One Love Roadtrip-hit nummer två