Maud Olofsson, skeppa över OP till Manhattan

Maud Olofsson, tid att agera.
Maud Olofsson, tid att agera.
NÖJE

NEW YORK. De har inte OP.

Men väl rödkål.

Så det blir ändå en hygglig svensk jul på Manhattan.

Det är ett rätt illustert sällskap som vid nio­tiden på julaftonen sveper in genom dörrarna till Aquavit – Marcus Samuelsson-skapelsen på 55:e gatan som tack vare ett digert nordiskt julbord alltid blir en av New Yorks populäraste krogar den här tiden på året.

Axel från Södermalm bär en skrymmande vit pimprock själve Liberace hade älskat, Eken ser ut som att han just varit på vårsoaré med seglarklubben i Sandhamn och jag försöker som vanligt vara Tony Soprano i glansig grå kostym, trång väst och blankpolerade skor.

Vi får ändå ett bra bord och börjar med att beställa OP.

Tyvärr, svarar servitören, vi har inte OP. Ingen importerar det märket längre.

Vem är skyldig till den monumentala skandalen och varför har frågan inte

tagits upp i säkerhetsrådet? Maud Olofsson, agera!

Vi får hålla till godo med Linie i stället och jag vet inte jag; norrmän har nog sina fördelar, men på att koka brännvin är de inte bättre än vad vi är på att klubba sälungar.

I övrigt finns dock det som ska finnas på Aqua­vits julbord – plus lite till. Skinka, prinskorv, Jansson, köttbullar, sill, västerbotten, den magiska rödkålen – och pyttipanna. Jo, pytti­panna. Med stekt ägg.

Vem fan äter det på jul, säger jag till Axel från Södermalm och han nickar menande åt ett sällskap som står vid sillfaten och pratar om huruvida en Aalborg kostar en och halv fjärs dollar eller mer.

Ja, det är klart. Danskar. Kan man ha Olsen Brothers, Pia Kjaersgaard och Christian Poulsen som nationalhjältar, då kan man ha pyttipanna på julbordet också.

Sen äter vi förstås så vidrigt mycket att vi är på väg åt samma håll som han som spricker i Monty Pythons ”The meaning of life”.

Det är knappt så vi orkar stappla över till

Monkey Bar ett kvarter söderöver, men där rät­tar Eken till sin klubb blazer, säger att han vet hur man underlättar matsmältning och ser med några fina drinkbeställningar till att få ut oss på banan igen.

Så det bär upp till Elaine’s, där alla gamla stammisar vakar in julen

i övertygelse om att det var så den djupt saknade värdinnan hade velat ha det. Några av oss gråter ändå en skvätt, för trots trängseln finns det ett förfärande tomrum under de vackra lyktorna.

Kvällen slutar tvärs över gatan, på en sunkig irländsk pub, där någon – ja, det kan vara jag – pluggar Pogues i jukeboxen och sen sjunger vi alla­ om pojkarna från the NYPD Choir och deras Galway Bay.

FAKTA

Orsaker till extas

24/7 (Fortsätter tjata...sport har aldrig varit bättre på TV).

Gay Talese (Skribent).

2011 (Har alla förutsättningar att bli bästa året nånsin).