Krönika

Per Bjurman

Det finns fortfarande en hel del guldkorn i musikarkiven

NÖJESBLADET

RALEIGH, NORTH CAROLINA. Man kan tycka att det ­inte längre borde gå att hitta nya, okända klassiker från förr.

Men det går – hela tiden.

Den för mig till i somras helt okända ”The boy from New York City” med The Ad Libs är till exempel ny nationalsång i mitt liv.

Jag går inte omkring och inbillar mig att jag hört allt – verkligen inte. Det finns oändligt mycket kvar att upptäcka i alla genrer, inte minst i den jazz som bara känns mer och mer lockande ju längre jag bor i en stad som aldrig är vackrare än när man låter John Coltrane sätta soundtracket till vyerna från – exempelvis – ett taxifönster om natten.

Efter ett halvt liv av arkeologiska utgrävningar känns det dock som att de mest värdefulla fynden, de mest gnistrande skatterna, borde vara utforskade.

Men oh no.

Honungen fortsätter flöda ur arkiven, nya chockartat förföriska guldkorn utkristalliseras ständigt i den pophistoriska matrixen.

Ett sådant korn är alltså Ad Libs ”The boy from New York City”. Jag hörde den första gången när jag i somras klev in på Och Himlen Därtill i Stockholm och DJ Popflickan – coolast i hela huvudstaden– tyckte att det var ett passande entrénummer för mig. Sedan dess har jag utvecklat en gränslös ömhet för den originella, hårdsvängande och vansinnigt söta korsningen av doo wop, klassisk flickpop och gammaldags r’n’b – utförd av vad som visat sig vara en one hit wonder-konstellation från New Jersey (och tydligen använd som reklam för tv-serien ”Everbody hates Chris”, så de som tittar på den måhända häpnar över mina luckor, men det får vara hur det vill med det)

Den är – visar det sig inte minst under en road trip down south den här veckan, från snökaoset på Manhattan till en försiktigt trevande vår i North Carolina – nu en lika självklar del av den privata Bjurre-kanonen som Johnny Allens ”Promised Land”, Bob Woodruffs ”The year we tried to kill the pain”, Johnny Aces ”Pledging my love”, Sinatras ”Cycles” och vad ni vill.

Sånt ska inte kunna hända, kan en stagnerad 43-åring tycka. Men han är jävligt glad att det ändå gör det.

* * *

Kaffet i North Carolina kan vara det blaskigaste – och därmed bästa – någonsin.

* * *

Det finns, tänka sig, bra nya låtar också. En är R.E.M:s ”Oh my heart”, en annan Kanye Wests och Jay Z:s ”H.A.M.” .

* * *

Nästa svenska tv-kanal som gör reportage om Henke Lundqvist borde förresten ljudsätta med ”The Boy From New York City” – eller rentav Pet Shops sorgligt bortglömda ”New York City Boy”.

Det är ett litet gratistips från den här spalten.

FAKTA

Orsaker till extas

Wanda Jackson – The party ain’t over (cd)

Stuart Woods – Strategic moves (Bästa Stone Barrington-romanen på länge)

Piers Morgan (Ny?...?eh, king på CNN)