Jag vågar vägra ren sprit – efter Sinatras livsvisdom

Ol’ Blue Eyes.
Ol’ Blue Eyes.
NÖJE

NEW YORK. Allen tycker, som alla andra, att jag är en tönt för att jag inte vill dricka starka shots.

Men jag har Sinatra på min sida.

Why torture yourself, sa han och hällde så mycket is i sin Jack att han kunde åkt skridskor på den.

Det är sen natt – eller tidig morgon – på en irländsk bar som håller öppet när andra etablissemang runt St. Mark’s Place stänger och jag är egentligen alldeles för gammal för att lyssna på kompisen Chris när han säger att vi måste dit efter en traditionsenlig sittning på Virage, men tranbärsjuicen från glaset jag just tömt får mig att följa med.

Det vill Allen, en dubliner med accent så grov att man egentligen måste vara ett Yeats-poem för att förstå honom, fira. Så han ställer fram tre rejäla shot-glas och fyller dem till brädden med barskåpsvarm irländsk whiskey.

Thanks but no thanks säger jag och ber om nåt lite snällare. Kanske nåt sött. Nåt som slinker ner lätt.

Då kommer en rasande, salivskvättande salva på Van Morrison-rotvälska från andra sidan bardisken. Jag är en pussy, en svensk chicken, en tönt och en lallare.

Jag tar dock inte åt mig för jag har just läst om ”The Way You Wear Your Hat”, en suverän biografi där författaren Bill Zehme samlat Frank Sinatras livsvisdomar och råd, och där finner jag oreserverat stöd för min hållning.

Ol’ Blue Eyes berättar att folk, och allra helst bartenders, alltid ville impa på honom genom att bjuda på så starka och macho-artade drinkar som möjligt, men han avböjde varje gång och tog sin Jack med is i såna mängder att han kunnat bjuda in New York Rangers för ett träningspass.

Why torture yourself, löd hans enkla maxim. You don’t have to beat yourself up to be a hero. For what?

Exakt.

Jag är sannerligen inte den som spottar i några glas, men den enda starksprit jag kan dricka är iskall OP i tunna snapsglas om sommaren, viss konjak och, förstås, riktigt torra drajjor. Blotta tanken på ren vodka, whiskey eller helvetes jävla tequila kan föranleda rusningar till badrummet.

I yngre dagar hände det förstås att jag föll för grupptrycket och likafullt svepte i mig de styggelser mina vänner ställde fram – med förfärande resultat. En sån som Virtanen, back in the day en mycket entusiastisk shottare, har fler gånger än en fått vifta in isvatten i panik för att förhindra katastrof.

Nu ler jag, viftar avvärjande och säger:

Why torture yourself?

FAKTA

Orsaker till extas

Bruce Springsteen – The promise (Jo, den är ju rätt hygglig ...)

Sons of Anarchy (Rasande bra just nu)

Matthew Sweet – Evangeline (Bortglömd klassiker)