Bob Dylan – en sexig kille

NÖJE

NEW YORK. När dom på 70-talet frågade Patti Smith vad hon tyckte om Bob Dylan svarade hon:

– Well, he’s a sexy guy.

Exakt.

Vad ska mer behöva sägas?

Sedan vi – efter en kväll med delar av Peace & Love-ledningen på positively 4th street – brejkade nyheten att Bob Dylan ska spela i good old Borlänge i sommar har svavlet osat i bloggar, kommentatorsfält och mejlboxar.

Å ena sidan rasar de mindre nöjda om att his bobness är gammal och slut och före detta, å andra sidan slår de lyckliga knut på sig själva i försöken att förklara hur viktig och oerhörd och allsmäktig han tvärtom är.

Relax, people.

Han är bara en snubbe som råkat vara lite coolare lite längre än alla andra, lite mer begåvad och lite roligare.

A sexy guy, som Patti Smith sa.
 

Det stora med att han kommer till Tunaslätten är ju inte primärt att han ska stå på den där monstruösa scenen på gräsplätten intill Hagakyrkan och veva ”Rainy day women”. Det är att han överhuvudtaget kommer dit.

Alltså, visst. För mig är Dylan polstjärnan. Den ende, vid sidan om Tomas Forslund, som finns på min vägg i dag. Ingen har gjort lika mycket musik jag betraktar som femstjärnig – och ingen av de stora från samma generation har fortsatt vara relevanta ända in i nutid; ”Together through life”, från 2009, är ett sannskyldigt mästerverk det också.
 

Samtidigt har jag sett honom live för många gånger för att lura mig själv att tro några hypnotiska upplevelser väntar på oss i hagalundsskymningen.

Är han på ”fel” humör – och det är han för det mesta – kan det vara ganska outhärdligt att se honom. Som i New Orleans 2006.

Då var han en enda stor provokation – fast med snygg hatt, det fick man ge honom.

Men det räcker att veta att han som går och kurar med Suze Rotolo på omslaget till ”Freewheelin’”, som skrev ”Hurricane” och som sagt att ”jag kallar mig inte poet, jag är trapets

konstnär” ska trampa Borganäsvägen.

A sexy guy kommer till stan, liksom.

Det kan man le åt, tycker jag.
 

Jag har alltid varit mer tagen av exempelvis Sophia Loren än Elizabeth Taylor – och det kan säkert kopplas till Borlänge på något vis det också. Hör med Virtanen, han tycker sig för det

mesta kunna spåra brölande ölkvällar på Bolanche i min syn på både mat, kvinnor och kläder.

Men Taylors bortgång var en påminnelse om hur glamoröst, sägenomspunnet och ouppnåeligt vackert Hollywood en gång var – på riktigt.

FAKTA

Orsaker till extas

J Mascis – Several shades of why (cd)

Vem är rädd för Virginia Woolf? (Bra filmer gjorde dom också)

Sator – Under the radar (cd)