Mikrostressen tar kål på mig

Per Bjurman i New York

NÖJE

NEW YORK. Hej, jag heter Bjurre och jag är mikrostressare.

Irritationen över att det, exempelvis, tar två sekunder längre än vanligt att få kaffe nere på delin har börjat ta sig så Kapten Haddock-artade proportioner att jag nog snart borde sitta på ett anonymt möte och inleda en bikt just så.

Det är så den kallas, vardagsirritationen som drabbar somliga av oss när butiksbiträdet sölar med kaffet, personen framför i bankomatkön tar för lång tid på sig att läsa utdragskvittot eller taxichauffören pratar för mycket skit.

Mikrostress.

Jag hade ingen aning om att begreppet ens existerar, men under en underhållande Facebook-

debatt i veckan om just tillvarons små vedermödor berättade Karin Engvén – en gång eminent svensklärare åt yours truly, numer god vän – att det är mikrostress vi ödslar vår dyrbara energi på.

En perfekt benämning. Det är ju vad det handlar om: korta ögonblick av blodtrycksrusningar för att inte allt hela tiden flyter exakt så smidigt som en urban samtidsmänniska förväntar sig.

I New York är det en folksjukdom jämförbar med fåordigheten i Norrlands inland. Det görs ofta ett nummer av att den här stan är en sån underbart tolerant smältdegel i vilken alla sorters människor lyckas samsas, men tro mig – precis under ytan kokar det av frustration, otålighet och just stress och vid allra minsta friktion exploderar den toleranta new yorkern i rytande, invektivosande ursinne.

Det är dessvärre smittsamt.

Jag vill minnas mig själv som en hyggligt stoisk människa när jag flyttade till den här infernaliska ön, men sex år senare börjar jag hyperventilera, stånka, grimasera och himla med ögonen så fort sömngångaren framför i kön hos tidningshandlaren på andra och 39:e fäpplar några ögonblick för länge med växeln.

En särskild favorit just nu är annars medmänniskor som går in genom en dörr, eller upp för en trappa, och sen

bara stannar och glor utan minsta tanke på att vi bakom också tvingas stanna.

Det är bara social konvenans och god uppfostran som i de lägena hindrar mig från att stövla fram och hålla ett salivfräsande föredrag om bollkänsla, etikett och vikten av att inte gå genom livet med öppen mun.

Så ja, jag borde förmodligen tvångsomhändertas av mina vänner och köras till ett möte med anonyma mikrostressare.

FAKTA

Veckans...

Bild Katie Holmes kusligt lik Jackie i kontroversiell ny serie

På söndag är det premiär för ”Kennedys”, ett drama à åtta entimmesavsnitt med bland andra en kusligt porträttlik Katie Holmes i rollen som Jackie och Greg Kinnear som JFK. Beryktade högermannen Joel Surnow, känd från ”24”,  har producerat och hans skildring av den amerikanska liberalismens kungafamilj är – förstås –  så kontroversiell att de stora bolagen alla betackat sig. I stället kommer vårens mest givna tv-hit att visas på obskyra Reelz. Räkna med ilsken debatt – och i sammanhanget astronomiska tittarsiffror. Visas på SVT med start den 9 april.

Tips Bo i storstad – bli lycklig

Att leva i en storstad är förstås bara onyttigt, farligt, dyrt och stressframkallande? Nej, tvärtom. Den som väljer att bo i exempelvis New York lever i allmänhet inte bara längre än den som har sitt hem på landsbygden; han eller hon blir lyckligare, smartare,  rikare och friskare också.  Den tesen för framgångs­rike ekonomen Edward Glaeser i bevis i nyutgivna boken ”Triumph of the city” – en teoretisk men ljuvligt lustfylld hyllning till det han kallar mänsklighetens främsta uppfinning: Metropolis.

Svensk Marcus fick besök av Barack Obama

Marcus Samuelsson. Hans nyöppnade krog i Harlem, Red Rooster, är inte blott het. Det är den största krogsuccén i New York på flera år. ”Alla” har varit uppe på Lenox Avenue, mellan 125:e och 126:e, de senaste veckorna – inklusive Barack Obama. Jo, han höll en så kallad fundraiser hos Marcus i torsdags. Då kostade det friska 200 000 kronor att få hugga in på köttbullarna eller den kryddiga ankleverpuddingen. Till vardags kommer man undan med

något lindrigare notor. Men var ute i tid, han har fullbokat

i en månad?…
 

Omslag Rob Lowe om tråkige Cruise

Ska be att få gå homoerotic on your ass. Rob Lowe – eller Sam Seaborn, som han för evigt kommer vara i mina ögon –  är 47 år. Likafullt ser han ut så här när han poserar för Vanity Fair. Det är?…?förstummande. Han ger en rolig intervju också, bland annat om hur han

tidigt upptäckte att generationskamraten Tom Cruise är en humorlös, iskall streber.

HOT!

The Strokes. Nya skivan hyllas överallt och i natt spelade dom på ett utsålt Madison Square Garden.

Arnold blir animerad superhjälte i sin första roll sedan han lämnade guvernörsresidentet. Ingen smash till comeback direkt.

NOT!

Tv-kanalen AMC skjuter upp femte ”Mad men”-säsongen till 2012. Så alienerar man sina fans.