När Carola bara sjunger är hon det största vi har

1 av 4
Carola sopade banan med de andra på Victoriadagen.
NÖJE

BORLÄNGE. Somligt är sig ändå likt i konungariket.

Till exempel Carolas överlägsenhet när hon vill vara bra.

Som hon sopade banan med amatörerna på Öland förra veckan ...

Om de andra som uppträdde under Victoriadagen i regnet på idrottsplatsen i Borgholm i torsdags har jag egentligen inte så mycket att säga.

Jag låg i soffan och läste om Bobo Karlssons ”Urban safari” lika förförisk den här sommaren! medan min mer rojalistiskt lagda mamma satt och sörplade kokkaffe vid tv:n och jag noterade inget annat än en strid ström av likgiltigt, mediokert trams mellan den plågsamt tillgjorde konferencierns pustlustigheter. Fast den där fiolclownen trängde sig olyckligtvis på; att låta en sån klåpare kladda på en stradivarius får ses som likvärdigt med att ge Lasse Åberg

i uppdrag att fräscha upp taket i sixtinska kapellet med några Musse Pigg-teckningar.

Men just som Karlsson tagit mig längst in i Sao Paolos mest förbjudet lockande ”Blade runner”-kvarter hände något som tarvade en häftig sit-up (nåja...) bland de mjuka soffkuddarna.

Carola.

Hon kom ut, vacker som en dag, och svepte amatörerna i Borgholm av banan med en passionerad, köttig ”Suspicious minds”. Sen gjorde hon om det med en ännu bättre ”Always on my mind”.
 

Jag har varit inne på samma ämne åtskilliga gånger tidigare, men eftersom det som ska hända aldrig riktigt händer måste det upprepas:

När Carola gör så, när hon frigör sig från alla föreställningar om att hon är popstjärna eller schlagerdiva eller svensktoppslolla, när hon helt osvenskt öppnar de emotionella spjällen på vid gavel och bara sjunger huden av sånger hon verkligen kan och älskar, då är hon det största vi har.

Lusten att få höra i ytterligare några Elvis-nummer gärna med ett ruffigare, råare, mer organiskt komp än på kungafesten är nu stor och jag hoppas fåfängt att en sån som Niclas Frisk tittade och insåg att samarbete måste inledas igen.

■ ■ ■

Håkan Hellström briljerade på tv häromdagen han också, under Evert Taube-hyllningen. Framförallt stod han för en mästerlig tolkning av ”Möte i monsunen”.

Men elefanten, Håkan, vem fick den?

■ ■ ■

Känner mig lite för restrött för att åka ner till Hultsfred, men ångrar mig en smula när jag läser lo fi-Håkans och Littly Marky Larssons utläggningar om Primal Scream och Gösta Albertsson.

Det Primal Scream och Gösta är ändå en av tidernas succé-kombinationer.

Nästa år.

FAKTA

Orsaker till extas

Peter Wolf & Neko Case ”The green field of Summer (Sommar-hit).

Buzz (tv-spel).

Joel Kinnaman (Skådis).