”Vi kommer aldrig glömma dig, Levon”

Gårdagens besked om att Levon Helm, vid 71 års ålder, somnat in kom inte oväntat.

Han har behandlats för strupcancer i många år och så sent som i början av veckan bad familjen i ett uttalande om omvärldens böner inför ”slutet av resan”.

Men likafullt:

Det känns alltid trist och tung när så stora favoriter – särskilt såna med den typ av hjärta som slog i Levon Helms tunna bröstkorg – lämnar oss.

Var med i det ultimata bandet

Han var både stilbildande trumslagare och något så unikt som en av tre magnifika sångare i ett och samma band. Det kallades, på goda grunder, bara The Band. Alltså Bandet. Det var verkligen det ultimata Bandet, osvikligt i sin förmåga att helt utan åthävor fånga och ringa in de två första seklernas amerikanska musik- och kulturarv.

Och i några av dess största nummer stod The Midnight Rambler, som han kallades, både för såväl det organiska, jordiga, självklara svänget som den djupt besjälade sången.

”The night they drove old Dixie down” var en, ”Up on Cripple Creek” en annan och ”The weight”, med de inledande raderna om hur han letar efter en plats att vila sitt trötta huvud.

Mytomspunna konserter – i sin lada

Den som inte hört vilken magi han spann i såna sånger bör leta rätt på ”The last waltz”, den oerhörda Martin Scorsese-filmen om The Bands avskedskonsert i San Francisco 1976.

Själv bannar jag mig själv för att jag aldrig kom mig för att åka upp till Woodstock i norra New York, där han i flera år arrangerat informella och mytomspunna konserter i sin lada, ofta med hisnande världsstjärnor som hemliga gästartister.

Jag hann dock se honom med en sentida upplaga av The Band på gamla Lone Star Cafe i New York 1993 och minns tydligt hur cool han såg ut, hur mycket värme han utstrålade och hur jävla bra han var.

Rest your head nu, Midnight Rambler. Vi kommer aldrig glömma dig.