”Swedish House Mafia gav mig en ålderskris”

Nu på förmiddagen kom den otroliga – men ändå helt väntade – bekräftelsen: Swedish House Mafia har sålt ut även den andra extrakonserten på Friends Arena i november. I ett nafs.

Det betyder att sammanlagt drygt 100 000 köpt biljett för att få se Steve Angello, Sebastian Ingrosso och Axwell ta farväl som trio.

Hur många andra band har vi – eller har haft – som skulle upprepa den absurda bedriften?

Det kan jag tala om: Inga alls.

SHM har på bara något år blivit Sveriges största musikakt någonsin –  över hela fucking världen.

Det behöver man inte upplysa de unga fansen om, de vet, men många surtroll i min egen grånande generation har svårt att acceptera att något de inte förstår skulle kunna straffa mer etablerade succéer i den blågula pophistorien och skickade en storm av skit i min riktning när jag kom med liknande påståenden efter den snabbast utsålda showen på mytomspunna Madison Square Garden i historien i vintras.

Efter rekordrusningen till Friends Arena får man hoppas att sanningen kanske ändå kan gå fram.

Naturligtvis behöver ingen gammal farbror heller berätta för kidsen VARFÖR den hårdjobbande trion från Stockholm är bäst, men eftersom jag nu såg den där decembershowen på Manhattan kan jag åtminstone upplysa de som inte upplevt combon på scen tidigare har en extatisk resa att se fram emot.

Så här skrev jag då:

”Det är förbluffande hur trion inleder i total eufori – och, inte minst med hjälp av den mest spektakulära ljus- och laser-show jag kan erinra mig att jag sett, i alla fall lyckas stegra och stegra och stegra tills hela den mytomspunna arenan är ett enda inferno av jubel, orgiastisk dans och hoppande, sprakande kollektiv hänförelse.

– Vi har gjort Madison Square Garden till en nattklubb, jublar Angello vid ett tillfälle.

Sannerligen.”

Partyt torde bli ännu vildare nu när konserten kan bli de sista trion gör.

Vad jag inte berättade i recensionen var att föreställningen också ledde till en smärre ålderskris.

För första gången någonsin kände jag på allvar att jag inte fattar en yngre generations musik, estetik och rentav attityd.

Lite smärtsamt.

Och samtidigt just därför så fascinerande.